Sitter just nu och återhämtar mig efter gråtattack a´la jag-saknar-stockholm-och-känner-mig-ensam-i-uppsala. Fan. Har haft en så himla fin helg med tjejmiddag med alla flickvännerna (även denna gång hann vi inte prata klart trots att jag kom hem halv fem), frukost och lunch-häng med syster, symässa med kompis, spontanmiddag hos bror. Åh, alla dessa människor som jag älskar. Som finns i Stockholm. Det är det som gör att jag saknar Stockholm. 

 

 

Jag halvligger i soffan. Dricker chai och äter finncrisp med ett ben på bordet. Ch ligger och surfar i andra änden av soffan, bara en armslängd från mig, så man kan sträcka ut armen om man vill ha lite närhet. På tvn pratar sommarpratarna om sina liv. Förut var jag på min terapi och innan det på jobbet. Livet rullar på, men jag känner inte stressen och lunket, jag känner lyckan och lugnet. 

 

Jag ville bara skriva detta. För det här är kärlek och lycka för mig.

 

 

Om lite drygt två veckor fyller jag år. Jag älskar att fylla år. Jag älskar att telefonen ringer och tjuter i ett, att få ha fest eller middag eller på annat sätt fira, kanske få frukost på sängen och presenter. Jag tycker helt enkelt om att bli uppvaktad. 

 

Jag har satt ihop en önskelista som jag brukar, men i år har det varit mycket svårare. De senaste två månaderna har jag ifrågasatt alla mina köp och verkligen gjort en usväng i mina konsumtionsvanor. Så nu när jag funderade över vad jag vill ha i present så har jag strukit mycket. Strukit saker som jag inte känner att jag verkligen vill ha. 

 

Men lite såhär ser den ut iallafall, önskelistan.

 

 

 

Jag är HELT slut. I lördags hade jag tjejmiddag för några av mina fina, och det blev extra allt om man säger så, och jag tror inte att vi sov mer än 4-5 timmar. Så gårdagen spenderades utslagen på sofflocket, vart jag befinner mig även nu. 

 

Min första jobbdag var 9.5 timmar lång. Jag var ute i drygt 5 timmar. När jag stannade för att handla på vägen hem insåg jag att jag inte hade med mig visakortet. Vart jag upptäckte det? I kassan. 

 

Nu är snabbmaten i ugnen och jag planerar knappt att masa mig ur soffan, mer än för att hämta maten och sedan gå och lägga mig.

 

Mvh

Trött och lycklig tjej

 

Så bara hände det. På måndag klockan 08.00 ska jag vara på jobbet. Jag ska börja jobba heltid fram till årsskiftet. Sen får vi se. 

 

Det är nu jag säger tack.

 

Tack mamma för att du är hård, tvungar mig att följa upp mina ansökningar, är konkret och kan arbetsmarknaden. Tack för att du höll med istället för att märka ord när jag sa att arbetsförmedlingen var efterbliven. 

 

Tack pappa för dina dagliga telefonsamtal. Tack för att du förstår att jag mått skit utan att göra en stor grej av det. 

 

Tack storebror för det okomplicerade hänget i din soffa, för att jag vet att du vet även om vi inte pratar så mycket om känslor. 

 

Tack lillasyster för att vi kan umgås precis som vanligt, utan att låta min vardagsdepp komma in i samtalet. 

 

Tack till Christian. Det här är ett stort tack som jag inte vet var jag ska börja med. Tack för att du tröstar mig, avlastar mig, vet när jag behöver ringa min familj. Tack för att du är okej med att vår relation inte alltid är rosa, glittrande och rosendoftande. Tack för att du är du. 

 

Tack till mina flickvänner. Som förstår hur jag känner, som ibland känner samma sak. Som jag kan sitta och spy galla med en hel kväll, och gå därifrån och känna mig nyförlöst. 

 

Tack till mina bekanta, som rannsakat sin egen bekantskapskrets och sökt med lykta och ljus efter möjligheter till jobb för mig. 

 

Tack till min terapeut (aka. vandringsstaven) för att du växlar mellan en realistisk syn på min sits, lyssnar helhjärtat på min ångest samt lyfter mitt inre och mina starka sidor när jag tvivlat på mig själv. 

 

Tack till bloggvärlden. För stödet, peppen och förståelsen. 

 

 

Ruthström gör en riktigt jävla bra genusanalys av boken Håkan Bråkan och den stora fasan (länk). Hon pekar på vilka föreställningar som boken förmedlar och på så vis vidmakthåller. Föreställningar som är ett (tusen) steg bakåt i den feministiska utvecklingen (eller för alla som inte identifierar sig med feminism, den samhälleiga utveckingen). 

Författarna skriver ett svar som i mina ögon liknar ett försvarstal kring deras åsikter, val, liv (länk). De tycks inte förstå termer som normer, könsroller, stereotypa personer med mera, utan menar att bara för att Håkan är rädd för tjejer betyder det inte att de är det. Så jävla bra då, jag bryr mig föga om författarnas privatliv, utan att de skriver och står upp för en bok som levererar fel (ja, fel) värden. 

 

För det första så är jag så jävla besviken på författarna, jag är ett stort fan av både Sune och Bert och anser att författarna har förmågan att vara humoristiskt träffsäkra. Man kan tycka att de skulle anstränga sig för att bidra till ett bättre samhälle, och inte bara tramsa. Då, som alla vet, humor är ett jävligt vasst vapen.