Vi var alla på ett lite grinigt humör, tre bitska och gnälliga vänner. Så vi kom att prata om varför det blir så, det här vakumet som inträffar lite nu och då. Inte nu när det blir höst (nej vi dricker alla tre för mycket kaffe och te för att se hösten som något negativt), inte heller nu i den här ålder (jag går med på att man var förpubertal, pubertal, studenten-hög osv. Men nu, universitets-åldern, nej!). Helt enkelt känslan som infinner sig lite nu och då.

 

Jag tror att man måste släppa alla krav. Det var min mamma som först sa det, och då blev jag förbannad över klychigheten i det, "för många krav", vad är det? Jag ställer väl fan mina egna krav! Eller..? Krav kanske inte är vad jag trodde att det var. De kraven jag tidigare kände till har jag lärt mig att förhålla mig till, kravet på att vara snygg, fit, party, smart osv. De är krav som jag klarar av. De nyupptäcka kraven är snarare kravet på att må bra, vara glad, inte arg. Men också kraven på mig själv, inte lat och slö, det är dåligt. Kraven är inte längre bara krav, det är grund för bestraffning och skam. Tillslut är kraven (eller kanske främst de ouppfyllda kraven) allt du ser, de blockerar din syn, och du kan inte längre se njutningen.

 

Detta leder mig in på min andra poäng, eller min andra tanke. Vikten av att njuta. Själv har jag varit tvungen att leta i begynnelsen, vad tycker jag egentligen om? Vilka små stunder, händelser eller aktiviteter gör dag A bättre än dag B. Jag märker först i efterhand huruvida min dag har varit njutbar eller inte, och jag försöker lägga på minnet vad det är som skiljer dag A från dag B.

 

Jag fortsätter min jakt på njutningen och förhoppningsvis fortsätter jag blogga, beroende på om den här dagen blir en dag  A eller dag B.