Ända sedan jag i somras lyssnade på Liv Strömquists snart nobelprisade sommarprat har jag tänkt väldigt mycket på menscykeln. Jag tror att jag försöker tänka alla tankar som jag under min tolv år som menstruerande människa försökt att undvika har undvikit. 

 

Jag kände på riktigt mensskam ända tills i somras. Fram till en ålder av 24 år. Hatade att köpa tamponger, hatade ordet mens. Detta pågick alltså under flera år paralellt med att jag annars är smart. Och feminist. Fy fan.

 

Alltså grejen är den att jag hatar att ha mens. Det sticker jag inte under stol med. Jag hatar det. Det gör ont, jag har PMS i tre veckor (Dvs. större delen av mitt liv), jag gillar inte blod. Detta bemöter jag på två sätt:

1. Frossa i allt som är gott. Inte bara en liten dajm, utan dubbel portion mat (menshunger, är det ett ord? Det borde vara. Det är för mig), godis, snacks och ja, allt jag får in i truten.
2. Attitydförändring. Fine, Sofia, fine. Du tycker att det här är äckligt, ett sår på knät är också äckligt, men inte fan skäms jag för ett skrapat knä.