Men guu va mörkt det är ute *ser rött*
När folk säger "men guu va mörkt det är ute", då liksom skär det lite i min hjärna, som när man drar naglarna mot en griffeltavla, ett sprött ljud som försvinner lika fort som det uppkom. Och värre blir det när jag kommer på mig själv med att utbrista "klockan är bara sju och det är redan mörkt!". Jag blir galen för en kort sekund.
För allvarligt talat, vad är det som är så anmärkningsvärt med detta? INGENTING. Vi bor i Sverige. Här blir det mörkt om vinterhalvåret och ljus under sommarhalvåret. Och det är precis den typen av klagande som jag tror bidrar till en negativ syn och ett dåligt mående.
Egen skörd!
I våras odlade jag Chiliplantor. Jag vårdade dem ömt, och tog tillochmed med mig en planta till Nina när jag åkte till Fårö. Alltså från Uppsala till Fårö satt jag med en späd chiliplanta i knät. Och alltså, känslan av att ha ett eget lager med små chilifrukter, som liksom uppkom ur inget (okej, frö, jord och vatten) och nu går att smaksätta mat med. Jag antar att det är såhär föräldrar känner dig när deras barn lär sig gå.
Just nu drömmer jag om...
...Ordning och reda, tillexempel bland mina sladdar. Sladdlådan kommer från Ikea.
Jobbsökandet, del tusen
Och så blir man hoppfull och så blir man uppgiven, och så blir man ledsen och så blir man arg, och så blir man glad och så blir man besviken, och så känner man sig överkörd och så tvingas man känna sig tacksam.
Med andra ord, jag söker vidare.
Scout Valiants kräftpasta
Nyss till middag provlagade vi en ny maträtt. Den var både enkel och god. Typisk fredagsmat, fast på en tisdag dårå. Receptet hittar ni hos Emma, och jag säger gör det, bara gör det! Jag tog en bild på ingredienserna, sen blev det så gott att jag inte fotade mer, nästa gång kanske...
Om Maud Olofssons arbete med ICWBL
Imorse pratade Maud Olofsson om sitt arbete med globalt kvinligt företagande och ledarskap i 4ans nyhetsmorgon (här finns klippet). Jag tycker att hon har några viktiga poänger som förtjänar att lyftas.
För det första
Det faktum att många kvinnor idag inte har möjlighet att låna pengar. Utan startkapital, inget företag. Så för det första alltså, gör det möjligt för kvinnor att låna pengar. Olofsson menar att kvinligt företagande i utvecklingslänger kan vara nyckeln till utveckling då kvinnor i större grad än män prioriterar sina barns utbildning.
För det andra
Införandet av gyllene regler för hur kvinnor ska bete sig gentemot varandra, alltså strategiskt och organiserat lyfta kvinnor. Det är dags att kvinnor lyfter varandra och delar ut ryggdunkar i samma utsträckning som män. Olofsson menar att man i ett tal ska nämna andra kvinnor för att visa på att de finns. (Detta försöker jag anamma i bloggen genom att tipsa om kvinliga inspirationer, musikartister eller annat. Inte för att det inte finns manliga motsvarigheter, utan för att ge kvinnor mer rum).
För det tredje
Betydelsen av kläder. Peter Jihde avslutar (såklart) intervjun med att fråga Olofsson om hennes kläder (vilka män i samma position får den frågan?), varpå hon svarar att hennes färgstarka kläder är ett strategiskt val. I och med att hon verkar i en mansdominerad sfär skulle hon bli en i mängden om hon bar svart/grått. En röd kappa drar ögonen till sig och på så vis noterar folk att det finns kvinnor i mansdominerade sammanhang.
Saker jag vanligtvis inte googlar: trasig termostat
Det är minus fem grader i vårt kylskåp. Istället för att tänka på hur dyrt det här känns så fokuserar jag på hur fint det skulle kunna bli...
Ibland lossnar ens bekymmer och man får crazydays
Ni var ju inte jättemånga som exploderade av nyfikenhet när jag var sådär hemlig förut. Faktiskt, eh, noll. Men det hemliga har varit att jag har blivit kontaktad av Maja-Stina, som förutom att vara rar och söt och bloggare och mamma även är journalist. Så efter lite snack så hade jag i söndags nästan en hel sida i UNT om mig, och mitt jobbsökande.
Detta ledde till crazydays i mitt liv. Med egentlig start förra måndagen, så håll i er:
Måndag: Intervju med Maja-Stina samt fotograf.
Tisdag: Arbetsintervju
Onsdag: Erbjudande om jobb i Stockholm, tackade nej.
Torsdag: Arbetsintervju samt vernissage i Stockholm
Fredag: Mys med mamma, återhämtning
Lördag: Två födelsedagsfester
Söndag: Samtal ang intervjun i UNT
Måndag: Samtal ang intervjun i UNT
Tisdag: Arbetsintervju
Osdag: Arbetsintervju
Torsdag: Arbetsintervju
Jag tror man kan säga att arbetssöknadet har lossnat, men som sagt, nu ska jag bara reda upp trasslet som ligger på golvet. Ett kärt bekymmer, som min faster hade sagt.
Livet alltså
Varför är det så? Livet står totalt still i flera veckor. Inget händer på flera veckor mer än att jag blir när intill sjuk i huvudet av understimulans. Jag skapar mina egna drarman bara för att något måste hända. Fast inget händer. Och sen. Sen rasslar det till. Det rasslar till på samma sätt som en ketting trillar ner från en hylla, först närmar sig en läng kanten, och när den väl nått kanten så är det helt onudviktigt för nästa länk att följa med. Och tillslut så når kedjan en sån rasande takt att länkarna inte kommer i ordning, det bara rasslar till. Och vips har saker och ting släppt, och man tror att man skulle känna sig så lättad i och med att det släppt. Men då inser man att man har ett trassel av länkar att reda upp först.
Dagen då jag fick besök
Dag 13 av 50. Jo det blev ingen dag 12 men däremot två dag 7. Så vi kör dag 13.
Igår mötte jag upp min fina, fina vän Anna nere på stan. Hon åkte upp från Stockholm för lite tisdagsmys. Trotts regn och min blöta jacka strosade vi lite på stan, men pratade mest. Sedan köpte vi en flaska bubbel och lite mat och tog bussen hem till mig.
Finns det något bättre sätt att fördriva tiden än med en av sina flickvänner? Vi åt popcorn och drack Kir Royal (för bubblet var inte alls så gott som vi trodde). Sedan satt vi och pillade med kronärtskockor, oliver, hummus, brieost, olivbröd och annat gott.
Sen var hon tvungen att gå, hon skulle tillbaka till Stockholm. Då tog jag en dusch och kröp ner i sängen med Eric och Alcide jag menar True Blood. Och efter några avsnitt kom Ch hem.
Den tisdagen slår nog de flesta andra tisdagar, bigtime.
Förälskelse
Jag kan inte sluta tänka på en hund som finns uppe för adoption hos hundarutanhem(.se). Höll ett osynligt koppel idag när jag gick till affären. Viskade till Ch igår "tänk om jag var en sån som agerade istället för att drömma". Tror helt enkelt att jag är lite förälskad i den vita adoptionshunden (deja vu?).
Och om någon i mig allergiska, hundrädda familj läser det här så nej, jag kommer inte spontanadoptera en hund, jag är inte dum.
Ps. Hennes beskrivning hittar du här.
Knepen för god smoothie
Det här med att göra egen smoothie har jag tyckt varit sjukt överskattat. Detta för att jag inte riktigt kommit på knepen för god soothie.
Knep #1: Ha i färsk citron i din smoothie. Då får den lite tydligare smak och blir inte så söt som den blir på typ banan och hallon. Du kan även riva i citronskal.
Knep #2: Få rätt konsisten, om man blandar tjock yoghurt med frukt så blir det såklart en trög smoothie. Mitt knep är att ha i lite mjölk, juice eller färskpressad juice, så smoothien får konsistens av drickyoghurt.
Psst. Om du är på väg att bli förkyld, känner dig trött eller krasslig kan du riva i färsk ingefära, då blir det sting vill jag lova. Kombinationen ingefära, citon och banan är toppen.
Vilken är din bästa smakkombination på smoothie?
Vad är det som ringer alla hon känner för att säga att nej jag har inte fått jobb än, men kanske snart?
Ena stunden ligger man som en våt fläck i soffan och grinar, andra stunden: EUFORI. Kanske nu, eller? Jag vill inte jinxa, så säg inte grattis eller så. Men den här jävla arbetslösheten sänker ens ribba så jävla lågt att ett kanske leder till total eufori.
Det här med att vara en känslomänniska är som sagt helt klart, ehh, (över)mäktigt.
Ytterst symbolisk blomma, både vissen och i full prakt, samtidigt.
Dagen då jag också var hemlig
Dag 11 av 50. Idag.
Klockan är inte ens 11 på förmiddagen och jag har gått upp och bäddat sängen och ätit frukost och duschat och druckit kaffe och diskat gårdagens disk och torkat köksgolven (obs. sant) och läst igen 150 blogginlägg på bloglovin och spelat lite spel i min mobil och sa jag att klockan inte ens är 11?!
Om jag bara kunde få ett jobb så skulle all denna energi kunna spenderas så att andra människor få lite avlastning och hjälp med sitt. Win-Win. Fan.
Men, vet ni?! Idag kommer det komma ett ytterst hemligt besök som kanske kan påverka min ytterst ovissa framtid, men mer vill jag inte säga (delvis därför jag varit så övermänskligt effektik). Och jag hatar bloggar som håller på med den här typen av cliffhangers. Eller. Jag hatar den här typen av cliffhangers. Men ni vet vad man säger?
Don't hate the player, hate the game.
Bloggvett, del 1: Spam
Jag har funderat på bloggvett på senaste, och kommer publicera några inlägg kring vad jag tycker är rätt och fel (och även artigt och oartigt) i bloggvärlden. För som i alla kommunikationsformer finns sociala regler, såkart inte en enda uppsättning, men de finns. Och jag saknar någon utbening av dem. Så del 1 får bli det här med spam.
Många som bloggar gör de för att få bekräftelse. Man vill få fler läsare och mer respons. (Såklart så är detta inte enda anledningen till att folk bloggar, men en av dem). Ett sätt att få bekräftelse är att synas, tillexempel genom att lämna kommentarer på andras bloggar. Det här är något som jag gör. Jag kommenterar de bloggar jag tycker om, för att lämna ett litet avtryck någonstans. Förhoppningsvis tycker någon att min kommentar är intressant och kommer således till min blogg, och förhoppningsvis gillar de den och kommer åter. Så långt, inga problem.
Det som gör mig så jävla irriterad är spam. Alltså kommentarer som totalt saknar anknytning till mig och min blogg. Förut brydde jag mig inte om det men nu tar jag bort dem. Som ett statement. Om en kommentar så uppenbart inte är till mig eller min blogg så har den helt enkelt inget här att göra.
Nu kanske folk inte tycker att det här är så farligt, och nej, det kanske det inte är. Men jag tycker att det är viktigt med folkvett, även på internet. T.ex. fick jag ett spam på inlägget om min farmors begravning (tog bort det på en gång). Allvarligt talat liksom.
Jag har rutit från angående spam förut, här kan du läsa om det.
Vart tycker du gränsen går för vad man får skriva i kommentarer hos andra? Stör du dig på den typen av spam? Eller har du något att tillägga i resonemanget?
En fråga!
När man ska kommentera på vissa bloggar får man välja på följande alternativ när man ska signera sin kommentar. Alltså jag har provat samtliga och lyckas inte, så om någon vet, snälla hjälp mig, vilket alternativ ska man ta, och vad ska man skriva?!
Dagen då jag hittade 2000 kronor
Dag 10 av 50. Jag och min syster skulle åka till Skansen, väl där skulle vi möta min Gudmor/moster och några kusiner. Vi åkte buss till Slussen och skulle ta trappan upp till Katarinahissen för att sedan gå bort till Djurgårdsfärjan.
När vi gick i trappan fick jag syn på den. Ni vet, man känner igen den där röda färgen. En ihopvikt 500-lapp, vikt två gånger på mitten, precis som jag (dåförtiden) brukade vika mina egna pengar. Jag plockade upp den, och jag och min syster tittade spralligt på varandra. Vi såg oss omkring och stannade till.
Då jag vecklade upp den fattade jag ingenting, var det ett skämt? Det var inte en, inte heller två, utan fyra femhundralappar. Mitt 16-åringa jag förstod ingenting.
När jag kom hem den kvällen så gjorde jag det enda jag tyckte att jag kunde göra. Jag ringde polisen. Jag lämnade in de 2000 kronorna i hopp om att den stackaren som tappat dem skulle vara så dum att hen ringde polisen.
Några veckor senare fick jag hämta ut pengarna igen, ingen hade velat ha dem och de var mina. Nästan. 300 kr fick jag betala till polisen i administrativa avgiften. Det kostar på att ha ett rent samvete.
Om du vill önska eller föreslå en dag eller ett tillfälle som du tycker bör rymmas i 50 dagar om mitt liv får du jättegärna lämna en kommentar.
Dagen då min farmor begravdes
Dag 9 av 50. Dagen min farmor begravdes var så fruktansvärt sorglig. Den var sorglig för det var inte riktigt dags för henne att gå när hon gjorde. Hon skulle ha levt ett tag till.
Jag minns hur prästen sade att vi alla hade flera lyckliga minnen med farmor, och att vi skulle tänka på dem för att hedra henne. När han sa detta så fick jag panik. Jag bläddrade febrilt i minnesbanken över minnen med farmor, men allt var blekt och oklart. Det var som om hon dött i mina minnen också, och jag blev ännu mer ledsen. Lesden över att hon var död, ledsen över att jag inte ens kunde hedra henne med ett minnet. Mitt i den förtvivlade sorgen kände jag skam.
På utpassagen så gav jag henne vita liljor, en av mina vackraste blommor och jag höll handen på hennes kista. Trä. I mina tankar bad jag om ursäkt för att jag inte kunnat hedra henne med ett minne. Sen var det dags att gå ut. Det var fler som ville säga farväl.
Utanför kyrkan fanns hela min stor-familj och fler ändå, och vi grät, kramades och ja, ni vet. Då kände jag att jag bara var tvungen att gå in igen, så det gjorde jag.
Kyrkan var nästan tom och jag gick längs gången, hela vägen tillbaka till farmor. Väl där la jag handen på kistan och minnena vällde över mig. När farmor bjöd mig och min dagiskompis på pannkakor med fläsk och hur mycket hallonsaft vi ville ha. När jag och mina kusiner hade hemlig klubb inne på badrummet på farmors vind. När farmor var sjuk och jag och min dåvarande pojkvän åkte dit med en back loka och hon bjöd på fika. När farmor bjöd på söndagsmiddag. När farmor var sjuk och svag och hon drack läsk och sa att det var fasligt gott. När farmor fick en ny toalettstol i julklapp som hon promt ville sitta på resten av paketöppningen, med sin nya badmössa på sig.
Där och då fick jag mitt avslut. Utan en präst som tvingade mig. Utan massa människor som också ville säga farväl. Bara jag och hon.
Om du vill önska eller föreslå en dag eller ett tillfälle som du tycker bör rymmas i 50 dagar om mitt liv får du jättegärna lämna en kommentar.
Dagen då jag och pappa åkte på semester
Dag 8 av 50. Hösten 2010 var jag sjukskriven för depression. Jag mådde riktigt dåligt och hade ångest dygnet runt. Jag kunde inte sova, inte äta. Än mindre sköta mitt "vanliga liv" med vänner, pojkvänn, mathandling, skratt, ja allt. En torsdag ringde min pappa och sa att vi skulle till landet. han hade tagit semester. Så jag satte mig på bussen, mötte pappa i Norrtälje så åkte vi sista timmen ut till landet.
Ute på landet så frågade jag pappa vad vi egentligen skulle göra. Då tittade han på mig och sa:
"Semester Fia, tid för rekreation och eftertanke"
Alltså fina, fina pappa som tog hand om mig. Som inte komplicerade saker utan frågade om det var skit, och om jag var "jävlig i själen". Fattar ni vilken fin pappa det är?
Min pappa, på sin 50-årsfest
Om du vill önska eller föreslå en dag eller ett tillfälle som du tycker bör rymmas i 50 dagar om mitt liv får du jättegärna lämna en kommentar.
Konsten att inte göra av med pengar
Först och främst, det här ämnet öppnar för så sjukt många roliga/smöriga/katchy rubriker, t.ex. "Lev rikt, betala lite", "Fattig får mer" eller varför inte "Tunn plånbok, rikt liv". Färdigfnissat. Okej.
Jag tänkte skriva lite om mina bästa tips på hur man slipper känna sig som en liten lus när pengarna är slut. För visst är det lätt hänt, att man bara känner sig så himla jävlig när man är pank? Jag tror att det här handlar om två saker, å ena sidan, det man måste sluta med, å andra sidan, det man kan göra istället. Så:
Sluta slösurfa på diverse webshoppar. Genom att lägga din tid på att tråna efter saker som du ändå inte ska köpa så skapar du bara ett behov som inte går att uppfylla, och därmed en otillfredställelse inom dig själv. Du blir vad du saker, inte vad du har.
Sluta (den här kanske väcker ramaskri) läsa bloggar som du blir suktad av. Är din svaghet kläder, undvik modebloggar. Är det bakverk, undvik bak- och matbloggar. Även här handlar det om att fokusera på det man inte har, vilket inte gör någon lyckling.
Räkna på de utgifter du kan kontrollera. En stor pengatjuv för mig är fika. Jag blir en vidrig person när jag blir hungrig, så ofta har jag ansett mig "behöva" ta en fika (vips, minus 25-100 kr). Var lite smart, spring in på Ica och köp en banan/energibar eller liknande. Även om du gör ett köp så blir det betydligt billigare.
Sluta dra kortet. Alltså det är helt enkelt det enda som gills i det här sammanhanget. De två översta punkterna handlar om att inte tillfoga sig själv obehag, men om du ska spara in på pengarna, så är det helt enkelt att sluta dra kortet som gäller. Se det som en ovana, för visst är det en ovana? En kaffe här, lite tuggimmu där, ett nytt block här och ett armband där... SLUTA BARA.
Ta initiativ. Om du ska träffa dina vänner och ni vanligtvis brukar gå ut att äta kommer det antagligen bli lite märkligt om du, när ni ses fråga om alla inte ska gå hem till dig istället. Däremot om du bjuder in dina vänner på middag eller gemensam matlagning eller knytis eller så brukar alla tycka det är mysigt.
Klädbytardag, samla några vänner och uppmana dem att ta med några klädesplagg som de inte använder längre. Byt alternativt lånebyt med vanrandra. För dig, helt nya kläder helt gratis.
Byt bio mot museum, kolla vad som är gratis i din stad, ofta krävs det lite förarbete, men jag tror att alla blir glada om någon ringer upp och frågar efter sällskap till musem istället för bio, gratis och mycket mer socialt.
Fika hemma, då kan du bjuda på både kaffe, smoothie och mackor utan att det blir i närheten av lika dyrt som på café, och så blir du oftast bjuden tillbaka.
Vad är ditt bästa ekonomiska tips? Vilka utgifter tycker du är lätt och svårt att skära ner på? Fyll gärna på min lista!
Dagen då jag tog rodret
Dag 7 av 50. Nu är det sommar 2010 och jag är på västkusten (bästkusten?) hos min kompis med familj. Min kompis pappa hade den här dagen en tysk kollega samt hans fru och barn på besök, och han ville visa Sverige från dess bästa sida, och hur gör man det bäst, om inte från en båt? Sagt och gjort, i med mig och min kompis, hennes föräldrar, den tyska kollegan med fru och barn i segelbåten.
Jag älskar att åka båt, och skulle våga påstå att jag har både sjövana och sjövett. Däremot så har jag inga kunskaper i hur man seglar. Just att segla tilltalar mig då jag gillar tanken på att man kan transportera sig utan bensin. Bara utnyttja vinden som ändå nästan alltid blåser till sjöss.
I båten så berättade jag detta för min kompis pappa Gunnar, och jag frågade honom, som är väldigt bra på att segla om inte han kunde lära mig segla. Med det menade jag att han kanske kunde förklara vad allt hette, och grundprinciperna när man ska slå och lite så kanske. Med ord.
Men nej, Gunnar, sa kort och gott "här" och satte rodret i min hand. Sedan gick han och satte sig med sin tyska kollega och pratade om annat. Kvar satt jag, med rodret i handen, båten full av människor vars intresse låg i att uppleva Sveriges bästa sida och mitt eget hjärta i halsgropen.
Det här är en situation jag ibland tänker på. Inte för att jag kanske tycker att det var en så bra utlärningsmetod (jag menar, det är ju inte kniven mot strupen som gäller i verkligheten), men för att det visade mig att fan, gör det bara, det kan du.
Om du vill önska eller föreslå en dag eller ett tillfälle som du tycker bör rymmas i 50 dagar om mitt liv får du jättegärna lämna en kommentar.
Inspiration från Bemz
Min namne med bloggen Kreativ inredning bloggade om sin tråk-beigea soffa. Jag ba: Jippi! Någon mer som har denna soffa och tycker den är ful. Hon skrev att Bemz börjat göra överdrag till den modellen vi båda har, så jag började klicka runt där inne. Nu tycker jag att deras överdrag är för dyra, om jag ska lägga så mycket på ett överdrag börjar jag hellre spara till en ny soffa. Men ändå, så mycket inspiration, mums!
Eget kollage med bilder från Bemz
Camilla Plum -Vilken kvinna!
Alltså har ni sett matlagningsprogram med danska Camilla Plum? Personligen är jag spytrött på pastellfärgade florsocker-recept som väcker ett begär av pelargoner vilket är en blomma jag inte ens gillar (trött på deras tv-utrymme, inte själva personerna, såklart). Plum puttinuttar inte utan lagar rejäl mat med riktiga råvaror. Hon är kunnig, äkta och rejäl.
När jag ser program med henne kan jag inte låta bli att i min hjärna glatt utbrista "vilken jävla kvinna!", för det är hon.
Senast jag såg kokade hon ihop en chai-sirap som jag tror är ungefär hur god som helst. Recept hittar du här.
(Dessutom är hon min förebild när det gäller grått hår, jag tycker hennes grå stråk är hur snygga som helst. För har jag sagt att jag har några små grå strån som jag vägrar rycka bort?)
Dagen då jag pratade med arbetsförmedlingen
Dag 7 av 50. En dag ett telefonsamtal. Så kändes det iallafall igår när jag efter att ha köat mig fram från att ha varit nummer 67 får prata med den här telefonisten. Det är sällan jag pratar såhär om människor, men fy fan vilken sopa.
Jag: Ja hej, jag har lite frågor kring Alfa-kassan som jag inte får klarhet kring.
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Jo alltså, jag har surfat lite men förstår inte riktigt, jag skulle behöva en liten grundkurs..?
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: *byter taktik* Vad krävs av mig för att jag ska kunna få ALFA-kassa?
Telefonist på arbetsförmedlingen: Tjaa.. Att du aktivt söker jobb..
Jag: Jo, det gör jag ju.
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Har jag rätt att tacka nej till jobb som jag inte vill ha?
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Alltså det tänker jag ju inte göra, men..?
Telefonist på arbetsförmedlingen: Det ser ju kanske inte så bra ut om du tackar nej till jobb...
Jag: Nej.
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Sen har jag lite frågor kring det här med avstånd..
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Jo, med pendling.
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Jo, om det finns några max-avstånd för hur långt man får pendla?
Telefonist på arbetsförmedlingen: Nej.
Jag: Så jag kan få ett jobb var som helst i Sverige, och bör inte tacka nej på grund av Alfa-kassan?
Telefonist på arbetsförmedlingen: Börjar prata om ersättningar för dubbelt boende.
Jag: *får svindel*
Telefonist: Ja för säg att du är hjärnkirurg, den efterfrågan kanske inte finns precis där du bor.
Jag: *ironiskt och irriterat*Jo, men då är det ju en jäkla tur att jag inte har någon specialistutbildning, eller utbildning över huvudtaget.
Telefonist på arbetsförmedlingen: HAHAHAHAHAHA.
Jag: Tack och hej då.
Ni får fortfarande hemskt gärna önska dagar, eller typer av dagar som jag ska skriva om!
Dagen då jag började blogga
Dag 6 av 50. Eftersom att jag trodde att min blogg hade tvåårsdag idag så väljer jag att åter-publicera mitt första blogginlägg. Mycket eftertanke och mycket klokhet.
Igår åt jag en sån där underbar lunch, inte tack vare maten (som visserligen var god, men det är inte min poäng) utan tack vare sällskapet. Vi satte oss vid bordet runt kl 12 och reste oss inte förrän vi skulle iväg på andra viktigheter, straxt innan kl 17.
Vi var alla på ett lite grinigt humör, tre bitska och gnälliga vänner. Så vi kom att prata om varför det blir så, det här vakumet som inträffar lite nu och då. Inte nu när det blir höst (nej vi dricker alla tre för mycket kaffe och te för att se hösten som något negativt), inte heller nu i den här ålder (jag går med på att man var förpubertal, pubertal, studenten-hög osv. Men nu, universitets-åldern, nej!). Helt enkelt känslan som infinner sig lite nu och då.
Jag tror att man måste släppa alla krav. Det var min mamma som först sa det, och då blev jag förbannad över klychigheten i det, "för många krav", vad är det? Jag ställer väl fan mina egna krav! Eller..? Krav kanske inte är vad jag trodde att det var. De kraven jag tidigare kände till har jag lärt mig att förhålla mig till, kravet på att vara snygg, fit, party, smart osv. De är krav som jag klarar av. De nyupptäcka kraven är snarare kravet på att må bra, vara glad, inte arg. Men också kraven på mig själv, inte lat och slö, det är dåligt. Kraven är inte längre bara krav, det är grund för bestraffning och skam. Tillslut är kraven (eller kanske främst de ouppfyllda kraven) allt du ser, de blockerar din syn, och du kan inte längre se njutningen.
Detta leder mig in på min andra poäng, eller min andra tanke. Vikten av att njuta. Själv har jag varit tvungen att leta i begynnelsen, vad tycker jag egentligen om? Vilka små stunder, händelser eller aktiviteter gör dag A bättre än dag B. Jag märker först i efterhand huruvida min dag har varit njutbar eller inte, och jag försöker lägga på minnet vad det är som skiljer dag A från dag B.
Jag fortsätter min jakt på njutningen och förhoppningsvis fortsätter jag blogga, beroende på om den här dagen blir en dag A eller dag B.
Det här var alltså dag 6 av 50, och jag börjar känna att 50 dagar, alltså 50 berättelser, det är jävligt många! Mina tankar börjar sina, därför tänkte jag släppa makten lite. Ni får önska vilka dagar jag ska berätta om, jag vet att vissa vill veta mer om hur jag och Ch blev ett par, men är det något annat som lockar? Kom igen nu, lägg era näsor i blöt!
Ekstromsofia.blogg.se fyller två år!
Idag är ingen vanlig dag, för idag fyller min blogg 2 år, grattis till den och grattis till mig!
Jag började blogga för att praktisera mina kunskaper om bildredigering och hålla en del av mitt kreativa intresse vid liv. Inte trodde jag då, för två år sedan att jag skulle funnit vänner, lärt mig ta för mig, stått på mig och faktiskt inspirerat andra via min blogg. Jag tycker bloggar är ett utmärkt medel att ta plats, och fucka jante-lagen, för så är det, vill man blogga bra kan man inte mesa.
Såhär på bloggfödelsedagen tycker jag det passar utmärkt med lite eftertanke. Så hjälp mig! Vad är bra och vad är dåligt med min blogg? Vilken typ av inlägg uppskattar du och vilka scrollar du förbi? Vad är ditt tips till mig för att göra min blogg ännu bättre?
Edit: Jag såg nu att datumet inte var 2010-09-10 utan 2010-10-09, så det är inte alls idag bloggen har tvåårsdag. Men vafan, nu blev jag på ett sånt firar-humör, så vi ruckar lite på sanningen, va?
Dagen då jag träffade en kändis
Dag 5 av 50. I somras var jag och ett gäng kompisar på Stockholm music and arts, en tredagars musik och konstfestival i Stockholm. En av mina bästa kompisars pojkvän, Erik och hans kompis hypade att mathistorikern Edward Blom skulle vara där (de var kompisar med honom på facebook och han postade statusar om hur underbar konsten var, etc.).
Det hela utspelade dig vid bajamajorna, jag och några av kompisarna hade tagit kisspaus, och stog och väntade in varandra för att sen gå tillbaka till de andra. Då ser jag honom, en enorm man med kostym, hängslen och ett (i sammanhanget) ytterst välpolerat yttre. Det var Edward Blom som slank in på en bajamaja.
Vi väntade och allt eftersom kompisarna blev klara berättade jag att i en av bajamajorna där bort sitter Edward Blom och gör sitt. Så vi bestämde oss för att vänta. När han sedan kom ut så gick jag fram till honom, överröste honom med smicker (jag låtsades att det var jag som tyckte han var underbar, trots att jag just kollat upp honom på Wikipedia) och bad en annan festivaldeltagare att ta kort på oss. Edward tog fram en näsduk ur innerfickan och baddade sig själv i pannan (det måste ha varit varmt med så mycket kläder för en så stor människa), ställde sig i mitten och fyrade av ett världsvant leende.
När vi sedan gick tillbaka till de andra för att berätta om Edward Blom så funderade vi ut hur vi på bästa sätt skulle göra det. Så vi tog kort på lite rök (från en rökmaskin, som var i en skogsglänta och del av ett konstverk) med samma telefon vi tagit kortet på Edward.
Jag: Erik, du som är lite intresserad av konst, kan inte du säga vad du tycker om det här projektet? (visar bilden på röken).
Erik: (Nappar totalt på samtalsämnet) Ja det där...
Jag: (Flipprar med telefonerna) Nu ska vi se, bilden är här någonstans.. Ja juste, där är bara bilden på oss och Edwars Blom, men här är bilden på röken.
Erik: (Trillade nästan omkull) Va? ALLTSÅ VA?!
Zucchinigratäng
Här om dagen gjorde jag en så jävla god maträtt: Zucchinigratäng. Receptet har jag hittat på, så om du ska laga det och något inte känns rätt så gör du helt enkelt som du själv tycker.
För 3 portioner behöver du
3 st zucchini
1 frp krossade tomater
1.5 dl riven parmesan
1 burk matvete
3 charlottenlökar
1 vitlöksklyfta
Kryddor till tomatsåsen (oregano, basilika, chili, rött vin eller vad du nu föredrar)
Steg 1
Gör en tomatsås (jag fräste löken i olivolja, tilsatte tomatkross och rödvin, kryddade med (egenodlad) chili, (egenodlad) oregano, torkad basilika, socker (ca 1 tsk) och vitpeppar). Undvik att salta för mycket då parmesanosten är väldigt salt, jag saltade inte alls och det var kanske i minsta laget. Men, ska vi säga halv saltdos? Knepet för att tomatsås ska bli gott och inte smaka metall är att låta den puttra så länge som möjligt, så börja med det.
Steg 2
Ta en osthyvel och hyvla tunna skivor av zucchinisarna, jag gjorde på längden, men det är såklart en smaksak.
Steg 3
Varva zucchini, matvete, zucchini, parmesanost i en ungsform tills den är nästan full. Häll då på din tomatsås och det sista av parmesanosten. Jag hade som sagt ca 1.5 dl ost men lite mer hade nog varit gott. Matvetet hälldel jag i direkt från burken.
Steg 4
Grädda på 200° i ca 30 minuter, ta sedan ut den och låt vila ca 10 minuter innan du äter. Jag har ätit den både varm och kall och säger nog att kall/ljummen är godast.
Den här maten är god, vegetarisk, billig (skulle tro att hela gratängen kostar ca 40 kronor), nyttig (matvetet bidrar med protein, inga snabba kolhydrater, grönsaker och fett, allt i ett) och lättlagad. Så kom nu inte och säg att grönt är svårt, grönt är skönt!
Hur går jobbsökandet då?
Alltså det här med att söka jobb. Jag har gett upp. Inte så att jag har bestämt mig för att jag inte kommer få något jobb, nej, snarare så har jobbsökandet gett upp på mig. Jag har helt enkelt en inre känsla att jag faktiskt inte kommer att få något jobb.
Nu försöker jag uppfinna en plan D (jo för plan B och plan C har jag redan testat) som inte är ett jobb, men iallafall någonting. Men allvarligt talat, vad fan gör man om man inte får ett jobb? Jag måste göra något på dagarna och jag måste få in pengar. Igår sprack mina byxor (jo, mina byxor, inte ett par av mina byxor), och det är ju inte som att jag kommer kunna köpa nya.
Helvete. Vad GÖR MAN?
Dagen då jag sket i det första intrycket
Dag 4 av 50. Den dagen jag ska berätta om nu är första gången jag pratade med min sambo, Ch. Jag tycker att det är så kul att folk slänger ur sig "man får bara en chans att göra ett första intryck", ehh, inte i min värld!
Den här dagen så hade jag skrivit en 15 hp salstenta i statskunskap, och en i klassen skulle ha tentafest. Vi var en liten grupp på tolv personer som inte läst tillsammans särskillt länge, så det blev mer av ett mingel än en fest.
Hursomhelst så var stämningen på festen ganska stel, folk stog mest och sög på sina öl och snackade om tentan. Jag kände för att mingla runt och satte mig i soffan, brevid den där rätt snygga och smarta killen med skägg. Jag frågade frågor och han svarade med enstaka ord.
Jag: Hur länge har du bott i Uppsala?
Han: Ett ord.
Jag: Var bodde du innan?
Han: Ett ord.
Jag: Vad är ditt andra ämne? (alla var lärarstudenter)
Han: Ett ord.
Jag: Trivs du i Uppsala?
Han: Ett ord.
Osv. Osv.
Efter några frågor kom jag inte på något mer att fråga och fick heller inga frågor tillbaka. Stämningen var minst sagt stel. Jag tog några jordnötter. Han tog några nötter. Han drack lite öl. Där såg jag vägen ut! Jag sög i mig det som var kvar av min öl, blev lite tårögd (som jag alltid blir om jag dricker mycket kolsyrat snabbt) och sa att jag nog behövde hämta en ny öl.
När jag lämnade soffan och den snygga, smarta killen med skägg tänkte jag lite syrligt att "det var ju synd på så bra utseende".
Det här är alltså mitt första intryck av min sambo, den människa jag delar nästan allt med, den som jag utgör en enhet tillsammans med, den som jag helst reser med, den enda som får trösta mig när jag gråter. Så den som säger att det första intrycket är så jävla viktigt, den personen har fel.
Full känslostorm
Oh my, var ska jag börja? Jag lever verkligen i en känslostorm. Jag kan känna eufori för att kanelen på filen lluktar så gott, samtidigt som jag börjar gråta när jag slötittar på arga snickaren, inte för att jag blir rörd, utan för att jag blir ledsen. Jag kan bli vansinnig och helt jävla rabiat över en dammråtta eller helt matt och lealös över verkligheten.
Jag tycket att det är häftigt att kunna känna så starkt, även fast det är rätt utmattande. Himmel kan bli till helvete på en millisekund. Man skulle kunna säga att det är de vanliga känslorna, fast ungefär tiotusen gånger starkare.
Dagen då jag för första gången stiftade bekantskap med en kondom
Dag 3 av 50. Jag har ganska starka minnen ur min barndom, och tänkte att det är ju kul om någon, eller kanske några av de 50 dagarna inte utspelar sig under de senaste fem åren. Så vi kör en från barndomen!
Det här var en dag när jag var kanske 3 eller 4 år gammal. Jag och mamma var uppe på mammas och pappas sovloft på landet och bytte lakan (tror jag). Så när jag pillade ner mina små barnhänder under madrassen kännde jag något där som jag såklart plockade fram.
Jag minns hur jag trodde att det var en våtservet, sånna som luktar citron, och ville öppna den för att jag tyckte de luktade så gott (citron är fortfarande en av mina bästa smaker). Då fick mamma syn på mig och frågade vad jag gjorde varpå jag förklarade att jag ville tvätta händerna med våtservetten.
Mamma: Men Sofia, det där är ingen våtservett, det är en kondom.
Jag: Vad är det?
Mamma: Ett skydd man har på snoppen om mamma och pappa vill ha vuxenmys utan att få barn.
Jag: Jaha, eller om snoppen råkar komma dit.
Mamma: *Avled av skratt* ja, eller om man råkar.
Alltså jag minns fortfarande att jag trodde att man satte på kondomen innan man gick och la sig, som förebyggande skydd, liksom om snoppen och snippan bara skulle nudda varandra. Lyckligtvis har det där med sex och fertilitet och kondomer klarnat med åren.
Jullängtan
Det brukar sätta in i oktober, men nu, början av september är fan-i-mig rekord. Jullängtan. Den kom som ett brev på posten, och just nu kan jag inte låta bli att fundera om inte vi ska måla en fondvägg i guld eller byta ut varendaste glödlampa mot levande ljus. Och kottar, varför har vi inga kottar hemma hos oss?! Och glögg, man borde ständigt ha en omgång glögg på spisen, så att vänner kan komma in när som helst med snöiga skor. Åh snö! And on it goes...
Bilder från Sköna hem
Inspiration skrivbord
Imorse när jag läste lite bloggar till kaffet så fastnade jag så för den här bilden, och framförallt det här skrivbordet.
Bild från Livet hemma
Iförd morgonrock rotade jag fram tumstocken och insåg att det var ett perfekt och nätt litet bord för mig att sitta och rita, skriva, blogga, pyssla och sy vid. Lite såhär tänker jag mig:
Sen kom jag på att min Husqvarna nog spräcker det där lilla glasbordet, och att jag brukar vilja ha mer yta när jag är igång och donar. Men ändå, det är något med glaset och den där lilla hyllan.
Men håller du inte med att det ser himla fint ut?
Dagen då jag träffade min vandringskäpp
Okej, dag 2 av 50. Den här dagen är mer ett tillfälle än en hel dag, men jag har bestämt att det går precis lika bra ändå.
Den här dagen är dagen då jag för första gången träffar min nuvarande terapeut. Han är en medelålders man med utländsk bakgrund, vilket jag innan vi träffades tyckte var skrämmande. Hur skulle jag kunna dela med mig av mitt inre med en människa av annat kön, annan generation och annan etnisk bakgrund? Men ända sedan första gången vi träffades har jag tyckt att han är väldigt sympatisk. Det här är vad som hände under mitt första besök.
Inne på hans rum finns små statueter i brons och vackra kelimmattor, och det finns alltid nästdukar om man fäller en tår (eller gråter så snoret rinner in i munnen), det är lite som att stiga in i en oas. Ute: brus och stök, inne: frid och ro. Vi satte oss ner för att prata om vad jag förväntade mig av terapin och hur han såg på saken.
En stund in i samtalet sa han till mig: "Sofia, du kan se på mig som din vandringskäpp, det är du som måste gå, men av mig får du stöd". I den stunden kände jag att det här är precis vad jag behöver i livet. Ett stöd i form av en lugn och vänlig människa i ett vackert rum medan jag stretar på i verkligheten.
Det här inlägget skriver jag lite som en hyllning till honom, min käpp sedan två år.
Dagen då vi var på grönbete vid havet
Anna (aka. Apan) har startat ett bloggprojekt som heter 50 dagar ur mitt liv. Tanken är att man under 50 dagar publicerar inlägg om olika dagar ur sitt liv. Alla får vara med, så jag tänkte att det vore ett kul, långsiktigt projekt att jobba med under hösten. Titta in hos Anna om du också vill vara med, vilket du såklart vill!
Jag tänker börja med att berätta om en dag som jag bär med mig i hjärtat. Det var i våras som min kompis Anna bjöd ner hela kompisgänget till sina föräldrars hus i Torekov över en helg. Vi åkte ner en fredag och drack en hel del vin, dansade, satt ute, åt god mat, pratade och skrattade. Dagen efter var verkligen en dagen efter, alla mådde ganska dåligt och hade man varit hemma hade man nog bäddat ner sig i sängen.
Jag vet inte vad det var, men ibland när man är bakfull så är man helt peppad trots att huvudet värker och man svettas och mår lite illa. Så vi klädde på oss och gick ner mot havet, och där blev vi alla som pånyttfödda. Det kändes så härligt, vi blev på något sätt som djur i flock. Vi var samlade men ändå lite utspridda. Vi pratade inte särskillt mycket men njöt ändå så otroligt av varandras närhet.
Trots bakfylla, huvudvärk och illamående är det här en av mina bästa dagar. Det är nästan som att kvällen innan blev "kvällen före" mer än det här var "dagen efter", om ni förstår vad jag menar?
Min pepplista
Jag gav alla negativa känslor tid att få finnas, men nu kände jag mig mätt på det och skrev istället en pepplista (skitlistan hittar du här). I samband med skitlistan fick jag så himla fina kommentarer, peppande sms från vänner och stöd av min sambo, så till er alla vill jag säga tack. Pepplistan blev förresten längre och mer innehållsrik, yeah!
Stilleben
Om man gillar ordning men saker är stilleben svaret. Samla allt fint som får dig varm i hjärtat på en plats. Nina är min husguru när det gäller detta, se bara här, här och här, hon är grym. Här är min Stilleben-lista och en bild på ett stilleben hos mig.
Dalahästen är från Ikea, det är jag som målat den vit, oljelampan och brickan är secondhand, stenen är från Skåne, ljuset luktar om mitt schampo och burken med toft har jag köpt i Marrakech.
Min skitlista
Jag säker jobb och fick precis ett tack men nej tack, utöver det och två nej-mail har jag inte fått mycket till svar på mina ca 70 (SJUTTIO) ansökningar. Så idag kryper jag ner under yllefilten, grinar och sätter min tilltro till morgondagen. Dessutom har jag skrivit en lista på mina känslor, en äkta skitlista.
Kom igen och ring för fan!
Jag hade gärna bloggat lite om helgen. Om hur jag och två av flickvännerna i lördags var hejarklack för Plan Internationals projekt Because I am a girl, eller i söndags då jag var med familjen och sålde gamla saker på en bakluckeloppis. Men jag kan inte för jag sitter bara och stirrar nervöst på telefonen (som har maxad volym, fall jag inte skulle höra) och försöker få den att ringa. Kom igen nu och ring för fan!
Det här med att söka jobb alltså, det suger musten ur en!
