Ett vidrigt folk.
Jag gick just förbi en tiggare som sitter vid min tunnelbana ibland. Vi brukar hälsa, men jag är faktiskt dålig på att ge pengar. Jag vill inte vara det. Men jag är det.
I alla fall. Idag hade hon en skylt vilket hon inte brukar, det stod "jag ska åka hem till Rumänien på torsdag, snälla hjälp mig med pengar till bussbiljetten".
Vi sa hej och jag gick mot mitt tåg, hade som vanligt inga pengar.
Sedan slog det mig att det var en strategi för att få pengar. Vi (som land) har hatar sönder dessa människor, så det enda sättet för dem att få pengar är att försäkra oss om att de snart är borta.
Idag skäms jag över att vara svensk. Jag mår illa över att tillhöra det vidriga folket, det hatande folket.
Jag är myran, som liknar dig
Det här med att jobba. I flera veckor har det varit min vånda. Jag opponerar mig emot att två personer i varje hushåll ska jobba åttio timmar i veckan. Deg måste finnas ett annat sätt! Det är ju mitt liv som sipprar förbi.
Hur som helst. Nu sitter jag på tunnelbanan, klockan är inte ens sju.
Igår hade jag och en kompis ett så himla bra samtal om hur man ska förhålla sig till idealet Materiell Lycka. Min lycka, min glädje kan inte vara något jag köper. I ett silkespapper o en snygg påse.
Men nu. Strax innan sju på en tunnelbana, tillsammans med folket med påsar under ögonen, är det så svårt att hålla kvar vid gårdagens insikter.
Om lyckan inte går att köpa, vad gör jag då här?
(Musik för att hamna i rätt mode: Radiohead - high and dry, Mazzy star - fade into you)
Vill inte.
Jag har en liten svacka med mig själv. En liten, men ändå befintlig existentiell kris. Jag vill inte jobba. Jag känner mig bara trött och kreativitetslös och sorgsen. Ute prunkar juni, och allt jag känner är att jag vill inte jobba. Jag vill ingenting faktiskt.
Jag låter det bero ett tag till, tillåter mig att vara låg. Jag måste inte vara kul, glad och på jämt. Ibland är jag off. Tillexempel nu.
