Det är ju kanske inget nytt att jag ofta blir ledsen på världen. Verkligen ledsen. Gråter över ondska, orättvisor och onda spriraler i samhället. Har ångest å andra människors vägar. Det är mer än en person som sagt att jag bär andra människors börda på mina axlar. Många andra människor. Jag har liksom alltid varit sån. Jag kan se scener i barnfilmer och minnas att jag kände ångest som liten. En kännande människa helt enkelt. 

 

Detta är något som jag ser som en tillgång. Eller försöker. För det är jobbigt att känna så mycket. För på samma sätt som jag bär varenda jävles börda på mina axlar (det kan vara en kvinna som bär tunga matkassar på tunnelbanan, hennes trötta ögon blir en klump i min mage), med samma rungande intensitet kan jag också känna min egen lycka. Jag kan bli vimmelkantig och hög på livet. Bara sådär. Själaglad över gott kaffe, en vacker byggnad, hur bekväma mjukisbyxorna känns efter en arbetsdag. Det är en ynnest att kunna känna så starkt. Helt klart.

 

Jag har kommit till en insikt som formats ganska nyligen. Kanske under det senaste halvåret. Eller den kanske har formats under mina 26 år. En insikt som gjort mig ännu ledsnare.

 

Insikten är att jag inte kommer kunna förändra världen.

 

Jag kan rösta med hjärtat, i alla val, alltid. Jag kan fatta mina beslut med hjärtat. Vara en medmänniska i alla situationer. Jag kan ge tiggande händer pengar, mat, och så mycket medlidande blickar att jag nästan misstänker att jag känner mig mer sorgsen än personen med de tiggande händerna. Fantastiska 17åriga brudar kan få fredspris. Allt detta kan hända, allt detta händer. Ännu mer positiva saker har hänt i historien. Men världen är en fruktansvärd plats. Orättvisor kvarlever, fattiga människor förblir fattiga, rika förblir rika. Arga män får arga söner, som växer upp till arga män med arga söner. Cirklar så svåra att bryta att jag fan tror evolutionen går snabbare. 

 

Så oavsett hur bra jag än försöker leva mitt liv, hela spektrat från medveten konsumtion, autogiro till amnesty, rösta rätt, återvinna mitt skräp, vara en medmänniska. Oavsett detta så är världen en fruktansvärd plats, en ginant som jag inte rår på, och detta gör mig verkligen ledsen. För hur ska jag kunna leva mitt liv med vetskapen att hela livet kommer levas i denna värld och inte i en värld så som jag vill ha den. Hur ska jag kunna acceptera det?