Okej, dag 2 av 50. Den här dagen är mer ett tillfälle än en hel dag, men jag har bestämt att det går precis lika bra ändå. 

 

 

Den här dagen är dagen då jag för första gången träffar min nuvarande terapeut. Han är en medelålders man med utländsk bakgrund, vilket jag innan vi träffades tyckte var skrämmande. Hur skulle jag kunna dela med mig av mitt inre med en människa av annat kön, annan generation och annan etnisk bakgrund? Men ända sedan första gången vi träffades har jag tyckt att han är väldigt sympatisk. Det här är vad som hände under mitt första besök.

 

Inne på hans rum finns små statueter i brons och vackra kelimmattor, och det finns alltid nästdukar om man fäller en tår (eller gråter så snoret rinner in i munnen), det är lite som att stiga in i en oas. Ute: brus och stök, inne: frid och ro. Vi satte oss ner för att prata om vad jag förväntade mig av terapin och hur han såg på saken. 

 

En stund in i samtalet sa han till mig: "Sofia, du kan se på mig som din vandringskäpp, det är du som måste gå, men av mig får du stöd". I den stunden kände jag att det här är precis vad jag behöver i livet. Ett stöd i form av en lugn och vänlig människa i ett vackert rum medan jag stretar på i verkligheten.