Konsten att inte dö varje gång man gör bort sig
Jag är en sån person som gör rätt mycket pinsamma grejer. Ibland blir jag pionröd i ansiktet och ibland skrattar jag ihjäl mig över hur kul det är (för att sen bli pionröd i ansiktet när ingen annan skrattar).
Pinsamma exempel ur mitt liv:
# När jag under min evighetsförkylning (den som varat de 4 månader jag jobbat på förskola) skulle lirka upp något ur väskan för att snyta mig i under ett planeringsmöte. Det pinsamma? Jag snöt mig i smutsiga spetstrosor. Inför hela kollegiet.
# När jag behövde bajsa på jobbet, och av artighet valde toaletten innanför konferensrummet. Satt och gjorde mitt för att sedan komma ut till fullsatt, pågående konferens.
# När jag på ett tråkigt möte på en av mina praktikskolor tappade fokus och började klappa mitt armhår (ni vet, så det ska ligga slätt utmed armen) för att sedan märka att det blivit helt tyst. När jag tittar upp tittar alla på och och rektorn säger "jaha, då kan vi fortsätta igen".
Jag har iallafall utarbetat en strategi för att inte avlida och få en törn i självkänslan varje gång detta händer. Det är att tänka att man är Bridget Jones. För hon gör också sånt där, blir full och fulsjunger, kommer i fel kläder (ingen underdrift) och säger före hon tänker, och man älskar ju henne, eller hur?
Men guu va mörkt det är ute *ser rött*
När folk säger "men guu va mörkt det är ute", då liksom skär det lite i min hjärna, som när man drar naglarna mot en griffeltavla, ett sprött ljud som försvinner lika fort som det uppkom. Och värre blir det när jag kommer på mig själv med att utbrista "klockan är bara sju och det är redan mörkt!". Jag blir galen för en kort sekund.
För allvarligt talat, vad är det som är så anmärkningsvärt med detta? INGENTING. Vi bor i Sverige. Här blir det mörkt om vinterhalvåret och ljus under sommarhalvåret. Och det är precis den typen av klagande som jag tror bidrar till en negativ syn och ett dåligt mående.
Konsten att inte göra av med pengar
Först och främst, det här ämnet öppnar för så sjukt många roliga/smöriga/katchy rubriker, t.ex. "Lev rikt, betala lite", "Fattig får mer" eller varför inte "Tunn plånbok, rikt liv". Färdigfnissat. Okej.
Jag tänkte skriva lite om mina bästa tips på hur man slipper känna sig som en liten lus när pengarna är slut. För visst är det lätt hänt, att man bara känner sig så himla jävlig när man är pank? Jag tror att det här handlar om två saker, å ena sidan, det man måste sluta med, å andra sidan, det man kan göra istället. Så:
Sluta slösurfa på diverse webshoppar. Genom att lägga din tid på att tråna efter saker som du ändå inte ska köpa så skapar du bara ett behov som inte går att uppfylla, och därmed en otillfredställelse inom dig själv. Du blir vad du saker, inte vad du har.
Sluta (den här kanske väcker ramaskri) läsa bloggar som du blir suktad av. Är din svaghet kläder, undvik modebloggar. Är det bakverk, undvik bak- och matbloggar. Även här handlar det om att fokusera på det man inte har, vilket inte gör någon lyckling.
Räkna på de utgifter du kan kontrollera. En stor pengatjuv för mig är fika. Jag blir en vidrig person när jag blir hungrig, så ofta har jag ansett mig "behöva" ta en fika (vips, minus 25-100 kr). Var lite smart, spring in på Ica och köp en banan/energibar eller liknande. Även om du gör ett köp så blir det betydligt billigare.
Sluta dra kortet. Alltså det är helt enkelt det enda som gills i det här sammanhanget. De två översta punkterna handlar om att inte tillfoga sig själv obehag, men om du ska spara in på pengarna, så är det helt enkelt att sluta dra kortet som gäller. Se det som en ovana, för visst är det en ovana? En kaffe här, lite tuggimmu där, ett nytt block här och ett armband där... SLUTA BARA.
Ta initiativ. Om du ska träffa dina vänner och ni vanligtvis brukar gå ut att äta kommer det antagligen bli lite märkligt om du, när ni ses fråga om alla inte ska gå hem till dig istället. Däremot om du bjuder in dina vänner på middag eller gemensam matlagning eller knytis eller så brukar alla tycka det är mysigt.
Klädbytardag, samla några vänner och uppmana dem att ta med några klädesplagg som de inte använder längre. Byt alternativt lånebyt med vanrandra. För dig, helt nya kläder helt gratis.
Byt bio mot museum, kolla vad som är gratis i din stad, ofta krävs det lite förarbete, men jag tror att alla blir glada om någon ringer upp och frågar efter sällskap till musem istället för bio, gratis och mycket mer socialt.
Fika hemma, då kan du bjuda på både kaffe, smoothie och mackor utan att det blir i närheten av lika dyrt som på café, och så blir du oftast bjuden tillbaka.
Vad är ditt bästa ekonomiska tips? Vilka utgifter tycker du är lätt och svårt att skära ner på? Fyll gärna på min lista!
Självkänsla
De senaste dagarna har jag haft så himla ont i huvudet, det finns liksom ingen ände på det. När jag kom hem efter att ha hängt hos min bror idag kände jag mig bara helt slut. Jag la mig på sängen, drog ner persiennen och la en blöt handuk över ansiktet.
När jag låg där tänkte jag på mig själv. Miljoner gånger har jag gråtit för att jag är så elak mot mig själv, förstör för mig själv, misstror mig själv, i vissa lägen är jag min egen mobbare, och jag är vidrig. Det är hemskt och så vill jag inte ha det. Så jag fokuserade på mina goda sidor, och ironiskt nog så anser jag att en av mina främsta egenskaper är att jag är snäll, jag är en klok, god vän med stor omtänksamhet. Alltså är det ganska ironiskt, för så elak som jag kan vara mot mig själv har jag aldrig varit mot någon annan. Det här är ett mönster jag försöker bryta, jag vill vara snäll mot mig själv, för då blir jag en gladare, trevligare, intressantare, mer fokuserad människa.
I och med detta bestämde jag mig för att starta en ny kategori på bloggen, självkänsla. Här tänkte jag samla tips och tankar kring hur man gör för att tycka mer om sig själv, bidra gärna och fuck jante.
Mitt första tips alltså, ge dig själv tid att fokusera på dina positiva egenskaper.
Hur gör du för att trivas med dig själv? Varför är du awsome? Vi kan väl hjälpas åt att skapa en plats för allt positivt?
Årstider och månde
Både i det fysiska livet och i bloggsfären viskas det om att sommaren är slut (följt av ett surr av skräckochfasa). Så fort någon nämner det så börjar folk hoppas och önska att det inte var det (som om människan någonsin lyckats styra vädret med tankekraft). Här tror jag grunde till de kommande vinterdepressionerna ligger.
Om folk redan nu börjar skrämma upp varandra inför höstens fasor så kommer vi möta den nya årstiden med en negativ inställning. Vi tillåter oss själva och varandra inte ens att ge (härliga) hösten en chans att få vara härlig, utan har redan när den kommer i månader förfasat oss inför dess ankomst.
Jag vet att jag blir oerhört påverkad av folks inställning till saker och ting. Jag har dessutom en benägenhet att bli deprimerad. Så snälla. Sluta gnäll. Annars kommer jag börja spy ur mig otrevligheter om hur svettig, ljus och insektsfylld sommaren är.
Två fina syskon i skogen, på hösten.
Självporträtt
Att via en bild porträttera sig själv tycker jag är svårt. Ofta när jag ser blider på mig själv tycker jag att det är svårt att identifiera mig med den. Jag kan ofta känna igen en viss känsla, eller state of mind. Men det är sällan jag köper hela bilden som mig. Eller snarare, det är sällan en bild täcker in hela mig.
Därför blev jag så himla glad när jag hittade den här bilden på mig. För det här, mina vänner, det är verkligen jag. Håret uppsnurrat högt på huvudet. Oavsett humör, så är det här jag.
Mina tankar om köttkonsumtion
Till och från så tänker jag på min köttkonsumtion. Jag tror att man måste hitta långsiktiga lösningar som känns bra. Å ena sidan: Jag lever bara en gång, jag vill inte missa god mat, och jag gillar kött. Å andra sidan: Jag kan inte stå raktyggad inför min köttkonsumtion. Lösningen som vi (jag och Ch) valt är att vi har blivit hemma-vegeterianer. Dvs. Vi har slutat köpa hem kött. Vi ska självklart äta upp det vi redan köpt (vet att det ligger en kycklingfilé eller två i frysen), men sen köper vi inget mer. Däremot kommer vi inte tacka nej om någon bjuder på kött (dessutom så är oftast "vardagsköttet" inte ens gott, typ köttfärssås, vegetarisk pastasås med zuccini, paprika och bönor är tusen gånger godare).
Ganska dålig bild till inlägget för jag kan mer om kost än att tro att två kronärtskockor är bra mat om man vill äta vegetariskt på lång sikt.
Hur tänker du kring kött och mat? Äter du kött varje dag? Till varje måltid? Finns några begränsningar?Dela gärna med dig, lämna en kommentar!
Signerat Feminist-Fia
Igår när jag sökte jobb träffade jag en VD som verkligen fick mig att känna mig liten. Liten, korkad och bara fel. Min första tanke när jag gick därifrån var "jaha, jag fattar att du kunde bli VD med tanke på hur vidrig du är, kärring."
Jag älskar starka kvinnor, och blir alltid lite glad när jag ser kvinnor på chefsposter. Grejen är den att jag älskar starka människor oavsett kön. Men jag hatar människor (även här, oavsett kön) som beter sig som män.
För det är skillnad på att vara man (att ha snopp och testiklar) och att bete sig som en man (vara egoistik, köra över andra, ta för mycket plats).
Mansrollen är boven i hela dramat (alltså verkligheten) och jag bryr mig inte om det är en man eller kvinna som beter sig manligt. Jag avskyr mansrollen och tror att ju fler människor som lever inom den, desto sämre blir jorden att leva på.
Tack för mig.
Sista semestersucken/hjälp jag är arbetslös!
Nu har jag min sista semesterhelg, vilket innebär musik, bästa vänner och öl i Stockholm, nämligen Stockholm music and arts.
Igår gick startskottet för festivalen på Debaser Slussen, och vi var där och snackade lite skit, förväntningar, sommaren som gått och hösten som kommer. Då visade det sig att det inte bara är jag som är arbetssökande, utan även tre av mina bästa vänner. Det kändes lite som ett avsnitt ur sex and the city när vi alla satt där och kom på det, mitt ute i vimlet.
Med vetskapen om att dessa tre, smarta, duktiga och proffsiga tjejer också sökte jobb så kändes hösten med ens mycket mindre skrämmande. Fan, det finns väl värre stolpskott än vi som lyckats få ett jobb? Jag börjar med andra ord känna den här augustipeppen som jag kännt varje augusti sen jag började 1an.
Vad ska du bli när du blir stor?
Jag har alltid jobbat. Jobbat extra, jobbat på sommaren. Ni vet. Sen sommaren då jag var 15. Jag har jobbat på lager, i reception, i pub, på tivoli, på fabrik, på skola etc. Inget fick mig att fastna så som jag fastnade för att jobba på högstadiet, vilket gjorde att jag bestämde mig för att bli lärare.
Nu har jag pluggat sedan hösten 2008, varav 6 terminer på min lärarutbildning, och har under våren börjat känna att jag har valt bort så mycket, så många yrken. I och med att det var självklart för mig att bli lärare så reflekterade jag aldrig helhjärtat över de yrkeskategorier jag valde bort. Detta i kombination med CSN-skulder och trötthet på plugget har lett till en ganska stor oro.
Därför har jag bestämt mig för att ta studieuppehåll i höst. Målet med hösten är att jobba med så ovana och nya saker som möjligt. Jag började denna "prova på nytt"-period med att jobba 5 veckor som byggarbetare. jag har bara ett ord att säga om det, KUL! Jävligt kul. (Det svärs otroligt mycket på ett bygge).
Ps. Ni hör väl av er om ni får nys om lediga jobb i Uppsala?
Lite tankar om kost
.
.
Jag läste just en artikel i DN om en barnfamilj som äter vegankost. Artikeln var läsvärd, så klicka på bilden och läs den!
.
Jag försöker att äta vegetariskt, av miljömässiga och etiska skäl. Det finns två anledningar till att jag inte äter vegetariskt till 100% (alltså är vegeterian). För det första så tycker jag om kött, jag älskar riktigt rött, blodigt kött. Japp. Däremot så unviker jag "slentrian-kött", typ köttfärs eller köttbullar, då finns det många godare, roligare vegetariska alternativ. För det andra så väljer jag att äta kött av sociala skäl. När jag var yngre så åt jag inte rött kött, och jag minns fortfarande skammen när personer glömde bort det, eller inte visste om det. Om en annan person lagat mat till mig så tycker jag att det är oförskämt att tacka nej. Mat äter man.
.
Jag fick en kommentar...
Jag fick en kommentar i förra veckan som jag gått och irriterat mig på sen dess. För det första så var den totat frånkopplad mig eller min blogg. För den andra så var innehållet om möjligt ännu mer frånkopplat mig och min blogg.
- Vill du hålla koll på vikten. träna och ha ett hälsosamt liv?
- Har du tappat motivationen och fastnar alltför ofta i soffan med en chipspåse och dricka?
Lugn! (bloggens namn) är en blogg som endast postar motiverande och inspirerande bilder för att få dig att nå hälsosamma mål! Allt går, bara man vill!
Svar: Nej, jag vill inte hålla koll på min vikt. Faktum är att jag inte väger mig såvida jag inte måste, typ på vårdcentralen. Jag har ingen aning om vad jag väger och jag vill inte veta. Jag har heller inte tappat någon motivation.
Däremot så stämmer det att jag ganksa ofta "fastnar" i soffan med snacks (nu föredrar jag godis framför chips) och jo, ibland dricker jag till. Dock är detta något jag njuter av och har för avsikt att fortsätta med.
Vidare uppmanar du mig att vara lugn, det är nu blodtrycket börjar stiga. Lugn över vadå? Lugn över att jag borde vara uppstressad för att jag har en sund inställning till livet? Jag behöver inte dina motiverande och inspirerande bilder. Faktum är att jag avskyr spam-kommentarer som dina.
En skitdag i lärarrollen
- Åka hemifrån halv sju, komma hem tjugo över sex.
- Va?! Skulle inte Robin ha oss? Varför har du oss? (Tack, hej, jag har suttit i två timmar för att ni ska få en fin presentation OCH skrivit ut åhörarkopior)
- "Du! Din klänning... Skitful" (Ja, jag vet att du blev stött när jag bad dig ta av dig kepsen. Men okej, nu när du sagt detta dödsviktiga budskap kanske vi kan återgå till undervisningen?)
- Elever som kastar nyvessade pennor likt dart-pilar. På varandra.
- "alltså, om man har två pappor, då blir man typ förvirrad..." "jaa, och äcklad", liksom, vad svarar man på det?!
Ibland ångrar jag att jag inte ville bli typ... lastbilschaufför.
Förtydligande: jag gör vfu (verksamhetsförlagd utbildning, det som förut hette praktik) på en skola som bokstavligt talat ligger i skuggan av miljonprogrammet. Med en rektor som tycker att polisanmälan är onödigt för då får man för mycket papper från soc. Lite så.
Drömmarn
.
Jag är en drömmare. Ungefär varannan dag får jag nya, storslagna drömmar om hur mitt liv ska levas. Idag? Bonde. Jag föreställer mig en gård med, säg fem kor och ett gäng får. potatis, morötter och kanske något mer på en åkerlapp (tresäde). Ett rött hus där inredningen inte alls säger bonde. Jeansshorts på sommaren och blåoverall annars. En traktor. Lite så drömmer jag idag...
.
.
Men killarna då?
.
När jag gick på högstadiet var det mycket som var svårt. Såklart. Det är svårt att vara tonåring, att gå på högstadiet, att ha hormoner, att inse hur samhället fungerar, och vilka krav det ställer på en.
.
Då någongång började Grynets Show sändas på tv. Grynet, en vuxen tjej som hade kjol och gympaskor, som hade brillor och skrek, som dansade, som hatade lagom och inte tog någon skit. Det var befriande för mitt då tonåriga jag att se en kvinna som var en så stark karaktär. Hon hade inte avnoppade ögonbryn, hon skämdes inte, hon var snäppet för mycket utan att ursäkta sig.
.
.
Efter att ha läst ett inlägg hos alltid så inspirerande Nina så inser jag att det saknas en Grynet för killarna. En kille som pratar känslor, gråter när han är ledsen, är omtänksam, flitig, ororlig och ack så mycket mer. Så många egenskaper som Sveriges tjejer har ensamrätt på, egenskaper som killar får trycka ner i det undermedvetna så hårt att när de slår en annan människa av frustration inte inser är samma känslor.
.
Det är återkommande tjejerna och kvinnorollen vi ska förändra, tjejer ska lära sig ta plats, tjejer ska lära sig hantera killarna, lära sig ta skit (vilket Grynet uppmanar alla och envar att inte göra). Ju mer jag tänker på det så är det killarna som behöver förändras, det är mansrollen som kväver dem lika mycket som kvinnorollen kväver oss. Fy fan för att vara ung kille, och fy fan för att vara ung tjej!
.
Så hur gör vi? Jag vet inte. Jag ska ut på 8 veckors praktiv på högstadiet, där tänker jag höra mig för bland ungarna vilka förebilder de har, hur de ser på manligt och kvinligt och vad som är tabu. Tankarna snurrar, men snälla, hjälp mig komma på hur vi gör!
.
Om "Mot alla odds"
.
Igår såg jag premiären av Mot alla odds på 1an. Ett program där en grupp funktionsnedsatta människor tillsammans ska ta sig från Viktoriafallen till Skelettkusten. Redan här börjar min hjärna snurra och jag vet inte vad jag ska tycka. För spontant tycker jag två saker:
.
1. Fy fan va bra att tvn rymmer olika typer av människor.
2. Varför måste just funktionsnedsatta vara med i det program som inte är en tävling, där ingen röstas ut? För att de är svagare? För att de inte skulle klara av att tävla?
.
Jo för jag tänker lite såhär, måste inte alla människor träna på ödmjukhet och "no one gets behind"-tänket? Jag spyr när Paulo Roberto hetsar människor att tävla för att få vara kvar, vara med. Man bedöms hela tiden samtidigt som man går bakom ryggen på vänner och gör pakter och detta egoistiska sätt att vara sprider sig till andra platser i samhället.
.
Fas vad händer när det "snälla programmet" endast består av funktionsnedsatta människor? Jo, de stämplas med en viss typ av personlighet och förväntas vara ödmjuka, tålmodiga etc. Herregud, det är väl skillnad på en kille med CP-skada och en kille utan armar?
.
Deltagarna i programmet.
.
Så snälla, hjälp mig att få klarhet, vad tycker du?
.
Nu är jag förbannad!
.
I veckan fick jag ju en kommentar som antydde att jag inte borde se ut som en pojke (länk). Kort och gott kan man säga att någon la sig i och värderade mitt liv. Nyss var jag inne på en blogg som hade fått en kommentar om att hon spenderade för mycket pengar på sitt hus och sitt intresse. Personen i fråga menade också att hon bloggade om ointressanta saker. Även här var det någon som la sig i och värderade hennes liv.
.
Nu får det fan i mig vara nog.
.
Bloggvärlden gör det möjligt för vem som helst att skriva vad som helst. Vem som helst får skapa en blogg och vem som helst får kommentera i en blogg (givet att den är öppen för allmänheten). I realiteten är det tjejer och kvinnor som bloggar mest. Bloggvärlden har blivit ett forum för mat, husmorstips, mode, feminism, vetenskap, teknik, medmänsklighet, skratt och tårar, uttryckt av kvinnor.
.
Det faktum att det är kvinnor som har övertaget i en sfär tycks sticka folk i ögonen. Det är okvinligt att som jag (tydligen) gör, se ut som en pojke. Eller som Ulrika, spendera pengar på sina intressen. Över huvudtaget är det okvinligt att vara stolt över något och visa det för omvärlden, vilket man gör så man bloggar. Mallen för en kvinna är alldeles för snäv, jag kvävs!
.
När i helvete ska omvärlden sluta försöka tygla kvinnor?
.
Ett inlägg om en vit lögn.
.
Igår när jag hade varit på torget en sväng hade jag två missade samtal på min telefon. Jag brukar inte ringa upp men kände att jag ville göra rätt för mig, ingen oklarhet, tack. Jag ringde upp och i andra änden av linjen var butikschefen på en av mina bästa affärer, där jag spontant sökte ett jobb i höstas.
.
Är du intresserad av en extratjänst, frågade hon. Om jag är intresserad av en extratjänst, sover Dolly Parton på rygg?! Svarade jag inte. Ganska snabbt insåg jag dessvärre att det var omöjligt för mig att jobba extra nu, jag ska ut på 8 veckor praktik på högstadiet. Jag tackade för erbjudandet och vi la på.
.
Jag la mig på sängen med ansiktet i madrassen och funderade på att hoppa av utbildningen för att kunna ta detta jobb, så gärna vill jag jobba där. Med stöttning och peppning från Ch så ringde jag upp fem minuter senare och sa att jag makar på mitt schema. Hon skrattade och bjöd ner mig på en intervju.
.
Nu är jag just hemkommen från intervjun som gick hur bra som helst, butikschefen var verkligen en kvinna jag vill jobba med. Problemet är bara hur jag ska kombinera 100% praktik med ett extrajobb, en omöjlig ekvation.
.
Jag känner att ibland måste man dra en vit lögn, jag får helt enkelt lösa de administrativa problemen sen, det här jobbet ska jag ha.
.
Vem vill inte jobba på Granit?
.
Påminn mig, vilket år är det?
.
Jag fick en så märklig kommentar i det förra inlägget, "She looks like a boy. It's bad for her. "
.
Hon ser ut som en pojke. det är dåligt för henne.
.
För det första, att hon (alltså jag) ser ut som en pojke, ja kanske. Jag vet inte. Jag brukar inte tänka på att jag måste visa att jag är tjej när jag klär mig. Jag klär mig alltid efter humör och idag kände jag för jeans, skjorta och tröja. Det är klart, jag hade uppsatt hår, det har jag alltid, och kort hår bärs oftare av pojkar. Så kanske att man kan tycka att jag ser ut som en pojke.
.
För det andra, it's bad for her, det är alltså dåligt för mig att se ut som en pojke. Va? Varför det? Var min första tanken. För så många andra är det inte alls dåligt att se ut som en pojke/man. Pojkar får mer uppmärksamhet i klassrum, pojkar mår bättre än flickor, pojkar får sin vilja igenom. Sedan blir pojkarna män. Män har högre lön. Män får de bättre jobben. Män har status. Jag har aldrig tidigare märkt att det skulle vara negativt att se ut som en pojke/man.
.
Sen trillade poletten ner. Det är dåligt att jag ser ut som en pojke, för jag är en tjej. Hur kunde jag glömma att jag måste visa att jag är tjej, så att folk kan behandla mig som en tjej, och inte vilseledas att i framtiden ge mig rätt lön för arbetet och den respekt jag förtjänar. Silly, silly me!
.
Här är det många som ser ut som pojkar, och det är nog inte till deras nackdel då detta är en bild på världens ledare 2010. Men juste, de är ju pojkar! Då gör det inget.
.
För sent.
.
Nyss åkte jag buss från stan o hem. När jag stigit på bussen o satt mig tillrätta såg jag en sak o reagerade för sent, jag kokar fortfarande. Det stod en "cool kille" imunkjacka o ingen jacka (mellan 12-14 år) som försökte smsa/visa sms biljett, den var tydligen inte giltig för busschauffören ilsknade till o kastade av honom. Ett barn utan jacka i december.
.
Om jag bara hade reagerat lite snabbare hade jag kunnat bjuda grabben på en biljett (15 kr). Jag vet inte vad som gör mig mest arg, att jag var för långsam eller att ingen annan reagerade.
.
UL borde informera sina chaufförer om att man inte kastar av barn från bussar.
.
