Att vara snål + blomsterälskande låter som en omöjlig ekvation, men jag har lösningen! Nejlikor. Mina 39 kronors nejlikor från coop har nu stått i en och en halv vecka och alla knoppar har inte ens slagit ut än. Hängiga tulpaner som kallar sig krispiga, släng er i väggen!

 

Idag när jag gick hem från jobbet kände jag den för första gången. Den där känslan av att det faktiskt, trots allt, kommer att bli vår någon gång. Bara den påminnelsen gjorde mig så glad att jag tog en omväg hem. Denna blytunga trötthet har ett slut! Hurra!

 

 

Alltså det här med att jag kände desperation när jag trodde att snytisarna var slut när jag stod och grävde i skafferiet, för att sedan (obs. högt) säga "jodå" när jag slöt näven kring det näst sista paketet. Jag har alltså snutit upp 8 paket (alltså 80 näsdukar) sen i lördags. Härligt hörrni, härligt!

 

(Roligt 1: Desperationen. Roligt 2: Jodå. Roligt 3: 80 näsdukar)

 

 

Hus och hem alltså, ett inlägg räcker inte. Inspirationsdöden på temat grönt. (Ett likadant inlägg fast med gult finns här).

 

 

Föreställ dig detta: Jag sitter och läser bok efter bok efter bok. Barnen på avdelningen sitter brevid mig, på rybbstädet bakom mig och i mitt knä. Supermysigt! Fram till dess att jag upptäcker att barnet som jag har i knät har huvudet fullt med gnetter. 

 

Nu sitter jag hemma och kliar mig i huvudet (gode gud, säg att det är placebo) och väntar på att sambon kommer hem så man kan få sig en luskamning.

Ni vet det där husmorstipset att vattna sina blommor med kokvattnet från ägg eller grönsaker istället för köpt näring. I teorin tycker jag: Åh va bra, älskar att använda sånt man annars kastar, och älskar att slippa köpa saker. I praktiken tycker jag: Fy fan va otrevlig att komma hem till den totala pruttstanken.

 

Mvh

Hon som vattnade blommor med broccolivatten. 

Alltså den besta liknelsen jag har till min nuvarande känsla är att min imaginära kuk gått från stenhård till slapp. Liksom, före: Slutat tidigt, ska piffa mig och möta tjejerna för restaurangmiddag. Sen: Brev från försäkringskassan, oklart vad de menar med de två sidorna text, men jag tror att de vill att jag ska betala tillbaka 7700 kronor. Snacka om slak kuk. 

 

Nu, nyss hittade ett gammalt paket rökelse. Jag kände mig lite ung och frisläppt och crazy när jag "helt spontant" tände en pinne som nu står och pyr. 

 

Första tanke: Vill jag verkligen att min lägenhet ska lukta inrökt knarkarkvart? (Svaret är nej, men ändå har jag inte släckt den då jag vill se min sambos reaktion)

 

Andra tanke: En vis man som ger ett nyfött (Jesus)barn rökelse bör inte vara nära barn, samt bör inte kalla sig en vis man. 

---

Ps. Jag känner mig lite socialt inkompetent för jag vet inte hur eller ens om jag ska säga hej bloggen, hej bloggvärlden, hej intenet, här är jag. Det får (eller så får det inte) bli ett annat inlägg.

 

 

Nu har jag jobbat i nästan 4 veckor, och jag är fan en ny person. Lite "jag jobbar därför finns jag", och finns jag finns lusten. Just nu är jag sugen på att ta tag i träningen (vill vara stark och pigg), laga godare och bättre vardagsmat, flytta (men det kommer inte hända), skapa, läsa böcker, julpynta. Ja men ni hör ju!

 

Men såklart, (jag säger det igen, SÅKLART) händer detta när man är hemma med förkylningen. Jag är för sjuk för att jobba men tillräcklit pigg för att inte ligga totalt vissen. Så jag känner mig frustrerad och vill jobba, eller cykla till biblioteket. Men det orkar jag inte. Fan. 

 

Blir direkt orolig när jag blir sysslolös såhär, försöker att inte dö totalt i själen. 

 

Wish me luck! 

 

 

 

Sitter just nu och återhämtar mig efter gråtattack a´la jag-saknar-stockholm-och-känner-mig-ensam-i-uppsala. Fan. Har haft en så himla fin helg med tjejmiddag med alla flickvännerna (även denna gång hann vi inte prata klart trots att jag kom hem halv fem), frukost och lunch-häng med syster, symässa med kompis, spontanmiddag hos bror. Åh, alla dessa människor som jag älskar. Som finns i Stockholm. Det är det som gör att jag saknar Stockholm. 

 

 

Jag halvligger i soffan. Dricker chai och äter finncrisp med ett ben på bordet. Ch ligger och surfar i andra änden av soffan, bara en armslängd från mig, så man kan sträcka ut armen om man vill ha lite närhet. På tvn pratar sommarpratarna om sina liv. Förut var jag på min terapi och innan det på jobbet. Livet rullar på, men jag känner inte stressen och lunket, jag känner lyckan och lugnet. 

 

Jag ville bara skriva detta. För det här är kärlek och lycka för mig.

 

 

Om lite drygt två veckor fyller jag år. Jag älskar att fylla år. Jag älskar att telefonen ringer och tjuter i ett, att få ha fest eller middag eller på annat sätt fira, kanske få frukost på sängen och presenter. Jag tycker helt enkelt om att bli uppvaktad. 

 

Jag har satt ihop en önskelista som jag brukar, men i år har det varit mycket svårare. De senaste två månaderna har jag ifrågasatt alla mina köp och verkligen gjort en usväng i mina konsumtionsvanor. Så nu när jag funderade över vad jag vill ha i present så har jag strukit mycket. Strukit saker som jag inte känner att jag verkligen vill ha. 

 

Men lite såhär ser den ut iallafall, önskelistan.

 

 

 

Jag är HELT slut. I lördags hade jag tjejmiddag för några av mina fina, och det blev extra allt om man säger så, och jag tror inte att vi sov mer än 4-5 timmar. Så gårdagen spenderades utslagen på sofflocket, vart jag befinner mig även nu. 

 

Min första jobbdag var 9.5 timmar lång. Jag var ute i drygt 5 timmar. När jag stannade för att handla på vägen hem insåg jag att jag inte hade med mig visakortet. Vart jag upptäckte det? I kassan. 

 

Nu är snabbmaten i ugnen och jag planerar knappt att masa mig ur soffan, mer än för att hämta maten och sedan gå och lägga mig.

 

Mvh

Trött och lycklig tjej

 

Så bara hände det. På måndag klockan 08.00 ska jag vara på jobbet. Jag ska börja jobba heltid fram till årsskiftet. Sen får vi se. 

 

Det är nu jag säger tack.

 

Tack mamma för att du är hård, tvungar mig att följa upp mina ansökningar, är konkret och kan arbetsmarknaden. Tack för att du höll med istället för att märka ord när jag sa att arbetsförmedlingen var efterbliven. 

 

Tack pappa för dina dagliga telefonsamtal. Tack för att du förstår att jag mått skit utan att göra en stor grej av det. 

 

Tack storebror för det okomplicerade hänget i din soffa, för att jag vet att du vet även om vi inte pratar så mycket om känslor. 

 

Tack lillasyster för att vi kan umgås precis som vanligt, utan att låta min vardagsdepp komma in i samtalet. 

 

Tack till Christian. Det här är ett stort tack som jag inte vet var jag ska börja med. Tack för att du tröstar mig, avlastar mig, vet när jag behöver ringa min familj. Tack för att du är okej med att vår relation inte alltid är rosa, glittrande och rosendoftande. Tack för att du är du. 

 

Tack till mina flickvänner. Som förstår hur jag känner, som ibland känner samma sak. Som jag kan sitta och spy galla med en hel kväll, och gå därifrån och känna mig nyförlöst. 

 

Tack till mina bekanta, som rannsakat sin egen bekantskapskrets och sökt med lykta och ljus efter möjligheter till jobb för mig. 

 

Tack till min terapeut (aka. vandringsstaven) för att du växlar mellan en realistisk syn på min sits, lyssnar helhjärtat på min ångest samt lyfter mitt inre och mina starka sidor när jag tvivlat på mig själv. 

 

Tack till bloggvärlden. För stödet, peppen och förståelsen. 

 

 

 

Det är minus fem grader i vårt kylskåp. Istället för att tänka på hur dyrt det här känns så fokuserar jag på hur fint det skulle kunna bli... 

 

 

 

Ni var ju inte jättemånga som exploderade av nyfikenhet när jag var sådär hemlig förut. Faktiskt, eh, noll. Men det hemliga har varit att jag har blivit kontaktad av Maja-Stina, som förutom att vara rar och söt och bloggare och mamma även är journalist. Så efter lite snack så hade jag i söndags nästan en hel sida i UNT om mig, och mitt jobbsökande.

 

 

Varför är det så? Livet står totalt still i flera veckor. Inget händer på flera veckor mer än att jag blir när intill sjuk i huvudet av understimulans. Jag skapar mina egna drarman bara för att något måste hända. Fast inget händer. Och sen. Sen rasslar det till. Det rasslar till på samma sätt som en ketting trillar ner från en hylla, först närmar sig en läng kanten, och när den väl nått kanten så är det helt onudviktigt för nästa länk att följa med. Och tillslut så når kedjan en sån rasande takt att länkarna inte kommer i ordning, det bara rasslar till. Och vips har saker och ting släppt, och man tror att man skulle känna sig så lättad i och med att det släppt. Men då inser man att man har ett trassel av länkar att reda upp först.