Jag skriver av mig mina tankar om yta och wt


Jag sitter på tåget mot Stockholm och vill liksom be om ursäkt för min uppenbarelse. Rätt slitna kläder, inget smink och ytterst vardagligt hår. Tänker att jag känner mig white trash.

Först tänker jag på alla sätt jag kam gaska upp mig. Köpa nya kläder, sminka mig fräsch och pigg, eller kanske en märkesväska?

Sen känner jag bara STOPP! Bromsen i! Känn efter nu!
Vad spelar det för roll?

Min vardagliga uppenbarelse förolämpar ingen. Såhär är och ser en människa ut. Det är ett pendeltåg, ingen jävla röd matta!

Så jag kanske borde öva mig i wt. För att avdramatisera och få perspektiv. Exempel:

#femdagars fett hår, utan mössa eller torrahampo.
#tandkräms(eller annan) fläck på tröjan.
#prata intimsnack offentligt.
#prata med folk man inte känner.
#prata med sig själv (händer dock ibland)

Nej men allvarligt. Oavsett vad måste jag lära mig att även när jag är mitt sunkiga, vanliga, opiffade jag så är jag fortfarande jag.

Jag är jag, inte min yta.

Sen har vi det här med att jag (uppenbarligen) ser ner på människor som man kan kalla white trash. Lågavlönade, vardagliga, oglamourösa, vanliga jävla människor. Sånna som jag, sånna som du. Inte okej människosyn. Var är respekten och vördnaden för människor Sofia?

Var är respekten och vördnaden för dig själv?


Kommentarer
Postat av: Hondjur

Jag är jag, inte min yta.

Word.

Vi måste lära.oss.att.acceptera.oss!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0