Ett vidrigt folk.
Det är så bottenlöst sorgligt. En sån skamkänsla i magen. Ett sånt hemskt skav i hjärtat.
Åh, ajajajaj. AAAAAJ! Det gör så ont!
Jag skäms sönder. Efter en semester i ett skoningslöst segregerat vitt skåne var det som att luften kom tillbaka när jag fick återvända till mitt härligt mångkulturella ålidhem. Jag skulle aldrig byta bort det mot något!
Min modiga superkvinna till vän, som alltid gör sånt där som jag önskar att jag hade mod till själv, lyckades växla några ord på franska med en av tiggarkvinnorna som sitter här nere på köpcentrat. Hon behövde kläder och skor till sina 6 barn mer än pengar. Snabbt som ögat hade min vän samlat ihop kläder. När jag väl fick infon fixade jag kläder till kvinnans äldre barn, kläder som Alfons skulle fått ärva av min lillebror som men nu behövdes mer någon annanstans.
Min vän är alltså ensamstående mamma, just nu för sjuk för att arbeta och lever på socialbidrag för tillfället då hon inte kunnat slutföra sin lärarexamen eftersom hon kraschade totalt precis innan slutarbetet.
Ändå går hon med värk i kroppen fram till kvinnan och förhör sig om vad hon kan göra för att hjälpa till och ser sen till att ta ation.
Hon är på alla sätt så vacker. Precis sådär som jag önskade att jag alltid kunde vara.