Min nya, pessimistiska världssyn

Det är ju kanske inget nytt att jag ofta blir ledsen på världen. Verkligen ledsen. Gråter över ondska, orättvisor och onda spriraler i samhället. Har ångest å andra människors vägar. Det är mer än en person som sagt att jag bär andra människors börda på mina axlar. Många andra människor. Jag har liksom alltid varit sån. Jag kan se scener i barnfilmer och minnas att jag kände ångest som liten. En kännande människa helt enkelt. 
 
Detta är något som jag ser som en tillgång. Eller försöker. För det är jobbigt att känna så mycket. För på samma sätt som jag bär varenda jävles börda på mina axlar (det kan vara en kvinna som bär tunga matkassar på tunnelbanan, hennes trötta ögon blir en klump i min mage), med samma rungande intensitet kan jag också känna min egen lycka. Jag kan bli vimmelkantig och hög på livet. Bara sådär. Själaglad över gott kaffe, en vacker byggnad, hur bekväma mjukisbyxorna känns efter en arbetsdag. Det är en ynnest att kunna känna så starkt. Helt klart.
 
Jag har kommit till en insikt som formats ganska nyligen. Kanske under det senaste halvåret. Eller den kanske har formats under mina 26 år. En insikt som gjort mig ännu ledsnare.
 
Insikten är att jag inte kommer kunna förändra världen.
 
Jag kan rösta med hjärtat, i alla val, alltid. Jag kan fatta mina beslut med hjärtat. Vara en medmänniska i alla situationer. Jag kan ge tiggande händer pengar, mat, och så mycket medlidande blickar att jag nästan misstänker att jag känner mig mer sorgsen än personen med de tiggande händerna. Fantastiska 17åriga brudar kan få fredspris. Allt detta kan hända, allt detta händer. Ännu mer positiva saker har hänt i historien. Men världen är en fruktansvärd plats. Orättvisor kvarlever, fattiga människor förblir fattiga, rika förblir rika. Arga män får arga söner, som växer upp till arga män med arga söner. Cirklar så svåra att bryta att jag fan tror evolutionen går snabbare. 
 
Så oavsett hur bra jag än försöker leva mitt liv, hela spektrat från medveten konsumtion, autogiro till amnesty, rösta rätt, återvinna mitt skräp, vara en medmänniska. Oavsett detta så är världen en fruktansvärd plats, en ginant som jag inte rår på, och detta gör mig verkligen ledsen. För hur ska jag kunna leva mitt liv med vetskapen att hela livet kommer levas i denna värld och inte i en värld så som jag vill ha den. Hur ska jag kunna acceptera det?
 
 

Vän av ordning

Jag känner mig så stressad. 

Egentligen har jag inte jättemycket att göra, men jag har det stressigt på jobbet, och tycker det är svårt att släppa stressen när jag är hemma. 

Ordningsvän som jag är skriver jag då ner allt som stressar mig, alla små små saker. För känslan är, att finns de på papper, kan de lämna huvudet ifred. 




Ett vidrigt folk.

Jag gick just förbi en tiggare som sitter vid min tunnelbana ibland. Vi brukar hälsa, men jag är faktiskt dålig på att ge pengar. Jag vill inte vara det. Men jag är det. 

I alla fall. Idag hade hon en skylt vilket hon inte brukar, det stod "jag ska åka hem till Rumänien på torsdag, snälla hjälp mig med pengar till bussbiljetten". 

Vi sa hej och jag gick mot mitt tåg, hade som vanligt inga pengar. 

Sedan slog det mig att det var en strategi för att få pengar. Vi (som land) har hatar sönder dessa människor, så det enda sättet för dem att få pengar är att försäkra oss om att de snart är borta. 

Idag skäms jag över att vara svensk. Jag mår illa över att tillhöra det vidriga folket, det hatande folket. 

Jag är myran, som liknar dig

Det här med att jobba. I flera veckor har det varit min vånda. Jag opponerar mig emot att två personer i varje hushåll ska jobba åttio timmar i veckan. Deg måste finnas ett annat sätt! Det är ju mitt liv som sipprar förbi. 

Hur som helst. Nu sitter jag på tunnelbanan, klockan är inte ens sju. 

Igår hade jag och en kompis ett så himla bra samtal om hur man ska förhålla sig till idealet Materiell Lycka. Min lycka, min glädje kan inte vara något jag köper. I ett silkespapper o en snygg påse. 

Men nu. Strax innan sju på en tunnelbana, tillsammans med folket med påsar under ögonen, är det så svårt att hålla kvar vid gårdagens insikter. 

Om lyckan inte går att köpa, vad gör jag då här? 

(Musik för att hamna i rätt mode: Radiohead - high and dry, Mazzy star - fade into you)

Vill inte.

 
Jag har en liten svacka med mig själv. En liten, men ändå befintlig existentiell kris. Jag vill inte jobba. Jag känner mig bara trött och kreativitetslös och sorgsen. Ute prunkar juni, och allt jag känner är att jag vill inte jobba. Jag vill ingenting faktiskt.
 
Jag låter det bero ett tag till, tillåter mig att vara låg. Jag måste inte vara kul, glad och på jämt. Ibland är jag off. Tillexempel nu.
 
 

2014, året då det skickades ut rasistisk propaganda till alla hushåll i Sverige

 
Idag fick jag SDs rasistiska propaganda hem i brevlådan. Det har skickats till samtliga hushåll i Sverige. Jag går runt hemma med gråten i halsen och förtvivlan i bröstet.
 
Jag känner mig så fruktansvärt liten, så fruktansvärt maktlös, när jag inser att jag lever i ett samhälle där det fins rasister. 
 
 
 
Jag gick in på SDs hemsida för att läsa på lite, för att bättre kunna ta diskussioner (och jag vill fan ta dem, så ofta jag får chansen). För det är så jag tror att vi stoppar detta hat. Genom argument, samtal och diskussion. (Även fast jag är så jävulens sugen på att förstöra något. Typ en valstuga. Men hat föder hat, och jag tror inte på hat). Hittills har jag hittat
 
# För ett rustat försvar, "Vi vill också att den allmänna värnplikten ska återinföras för att trygga
försvarsmaktens personalförsörjning. Fram till den tid Sverige återfår ett verkligt existensförsvar anser vi också att en paus från medverkande i internationella insatser är nödvändig."
 
# Emot EU, med motiveringen "I vårt Sverige bestämmer det svenska folket"
 
# Och så var det ju det här med invandringen, där är det ord och inga visor (HUR KAN FOLK RÖSTA PÅ DET HÄR PARTIET?!) SD kräver:
  • Kraftigt begränsad asyl- och anhöriginvandring
  • Invandrare bör anpassas till det svenska samhället
  • Slut med avveckling av svenska traditioner med hänsyn till andra kulturer
  • Ökat stöd till kvinnor som lever under religiöst och hedersrelaterat förtryck i Sverige
  • Skärpta krav för svenskt medborgarskap genom bl a språkkrav
  • En extra miljard kronor till flyktinghjälp i närområdena
# Främlignsfientligheten är ju också tätt förnippat med SD, som själva skriver:
"I vår tolkning är begreppet mångkulturalism synonymt med den politiska idén om att det är positivt för ett samhälle att inom sig rymma en mängd olika nationella kulturer, sakna en överordnad majoritetskultur och att aktivt arbeta för att invandrargrupper skall bevara sin ursprungliga kultur och identitet. Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är att särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande."
 
# Religionsfrihet, ja här börjar det ju bra, men barkar snabbt åt helvete, "

Sverigedemokraterna är ett icke-konfessionellt parti som betraktar religionsfrihet som en naturlig del av det demokratiska samhället.

Vi definierar religionsfriheten som individens rätt att fritt få tro på vilken gud eller vilka gudar man vill utan att för den sakens skull drabbas av negativ särbehandling eller förföljelse. När det kommer till utövandet av religionen måste det dock finnas tydliga begränsningar."

# Jämställdheten, Jag klipper rätt av: 

"Sverigedemokraternas uppfattning är att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra."

 

Ju mer jag läser på deras hemsida, desto galnare blir jag. Jag är så oerhört stolt över att vara svensk, jag är stolt över Sverige och det svenska folket, jag avgudar den svenska naturen. Men jag är livrädd för att de här rasisterna kommer fortsätta fläcka ner mitt sverige. 

Så jag uppmamar alla att dra av de jävla skygglapparna och förstå att det är ett rasistiskt parti på väg in i riksdagen, låt det för i helvete inte hända! Disskutera, var obekväm, ställ kollegor och släktingar mot väggen, och rösta.

 


Ingen keps.

Jag hade tänkt ut en så fantastisk brygghängs"outfit", men så är kepsen slut. Typiskt. 
 
 

Hur svårt kan det vara?!

 
Kvällen igår fortsatte i kaosets tecken. När klockan slog två gav jag upp och tog lite sömnedicin, vilket är effektivt, men jag hatar det. Blir jätte"bakis" av att ta, och får så himla svårt att vakna. Detta ledde till att jag sov till tolv och vaknade på fel sida, som det alltid blir.
 
MEN! Det jag skulle skriva var att jag vände dagen. Åt en snabb frulle och gick ut och sprang! Årspremiär! Alltså jag älskar att springa. Däremot så glömmer jag det så fort jag sprungit klart, så nästa gång det är dags så skiter jag i det, eller skjuter på det i tre veckor. Så snälla Sofia, kom ihåg att du gillar att springa, hur svårt kan det vara?
 
 

John Blund, kom hit för i helvete

Nu är det rörelse i livet igen, nytt jobb och nya rutiner väntar. Osäker framtid. Och jag reagerar som jag brukar, vakna nätter. Det är så himla frustrerande att vara klarvaken och dödstrött på samma gång, man kan tycka att det vore omöjligt. Lite som när man är törstig och kissnödig samtidigt. 
 
Blir fan förbannad, gick och la mig för tre timmar sen. TRE! Det är drygt en tredjedel av denna söm. Och när inte jag får min sömn, så blir jag en riktig tröttmössa. Jag blir ofokuserad, tänker långsamt och allmänt ja, trött. Se bara! Stänger ögonen så fort jag får chansen.
 
Så nu har jag suttit och kollat på pinterest efter sömnbilder, hittade en sanning
En bild på vad jag längtar efter, men så fort jag lägger mig så börjar cirkusen i hjärnan igen
 
Och så en liten målbild, på hur jag vill vara prick just nu (eller eg. för tre timmar sen. Men nu funkar också, jag är inte kräsen)
 
 
 
 

Bröllopskläder, igen

Jag var ju så inställd på byxdress inför sommarens bröllop. Men problemet är att hitta en festfin variant, de flesta är snygga på ett mer lata-sommardagar-sätt. 
 
Den här tycker jag var fin:
Men alltså Asos petite, haha, det kommer bli en skoningslös cameltoe.
 
Så jag blickar mot klänningarna igen, och fastnade för de här, så jag tror att färgskala och formspråk är ganska spikat va?
 
 

Någon annan utgång hade varit otänkbar

 
För första gången i mitt liv la jag en röst i Eurovision. Inte så mycket för att jag bryr mig om vilken låt som vinner, men för att jag vill uppmuntra människor som avviker från normen att synas, att få finnas. För att ge Ryssland fingret för att de ville att tv-bolagen skulle censurera uppträdandet. För att ge utrymme för en ny förebild för våra barn och unga, kanske också för de vuxna. 
 
 
 
 

Right hook, left hook, uppercut, jab.

 
Denna regniga fredag är lite av ett lugn efter en känslostorm. Livet, livet. Det drabbar mig verkligen. Det är inget som pågår med mig i hasorna, eller i hasorna av mig. Jag slås ofta av vilken kraft som finns i livet. Smack och Bang, tjong! 
 
Anyway. Detta lugn efter storm lockar fram en craving på blommor... Rosa, tydligen.
 
 

Fan fan fan

 
Jag fick just mitt svar från Konstfack. Fan. Fan fan fan! Jag kom inte in. Trotts att jag hela perioden försökt hålla huvudet kallt och tänkte att ingen kommer in på första försöket så har jag ändå hoppats. Hoppats för jag vill så jävla gärna! 
 
Men nej. Jag kom inte in. Och det som gör det nästan ännu värre är att det gick så jävla bra. 
 
Jag trodde inte att det skulle gå såhär bra. Jag är på 9e reservplats. Tillräckligt bra för att jag äntligen ska fatta att jag är bra. Jag är bra på det här. Tillräckligt dåligt för att jag inte kommer sitta där med nytt block i augusti. Fan.
 
Förra året sökte 258 personer in, i år vet jag inte. De antog 21 och jag har reserv 9. Jag är 30e bästa. Jag är bättre än de flesta. Trots det svindlande i det så känner jag bara hur jag inte nådde ända fram. 
 
Jag är så fruktansvärt besviken och ledsen att jag snubblat på mållinjen. Helvete. Nu kryper jag in under en sten. 
 
 

Det nervösa skrattet.

Gick nyss in på antagningen för att titta till min ansökan. Fick ett litet hjärtstopp.
 

Kandidatprogrammet Inredningsarkitektur och Möbeldesign

180 högskolepoäng, Konstfack, Stockholm

 117 500 SEK*

705 000 SEK

 
Blev så nervös att jag faktiskt inte kunde minnas om jag var EUmedborgare eller ej. Sen sansade jag mig och kom på att jag är det, hurra! Så nu har jag skrattat hysteriskt ett bra tag.
 
Ps. Står fortfarande handläggning pågår. 

Min kärlek

Öppna Spotify, sätt på Don't wait med Mapei.
 
Old friend indeed, come built me up
Come share your lie, it makes me shine
You get the message, don't you ever forget it,
Let's laugh & cry until we die!

If it wasn't for you, I'd be alone
Hey, If it wasn't for you, I'd be on my own
Don't wait til I do wrong
Don't wait til I put up a fight
You won my HEART without a question
Don't wait for a lie

Hey, I care for you, I talk to you in my deepest dreams, unfortunate
We got a frigette?? no one can contest it
And not to mention, I respect you with my all!

If it wasn't for you, I'd be alone
If it wasn't for you, I have to hold my own
Don't wait til I do wrong
Don't wait til I put up a fight
You won my HEART without a question
Don't wait for a lie 

Not a thing in the world could get between what we share
No matter where you at, no worry I'll be there
No one's got your back like a do
Even when the business not going well, we still do
When I shine, you shine no ways on your side
All my life you'll have what's mine 
Mark my word, we gon' be alright
My brother, my sister we gon' be just fine!

Hey, If it wasn't for you, I'd be alone
Hey, If it wasn't for you, I'd be on my own
Don't wait til I do wrong
Don't wait til I put up a fight
You won my heart without a question
Dont wait for a lie
 
Och allt jag ser framför mig är denna vänliga, fina, långa, skäggiga ginger.