Graviditeten

Hej hopp bloggen!
När jag blev gravid letade jag febrilt information om graviditetsillamående, och övrigt mående. Det jag hittade om illamående var typ "vissa mår lite illa, det går över". Men för mig gick det inte över. Därför lovade jag mig själv att publicera min graviditetsdagbok, så att jag kanske kanske kanske kan erbjuda ett annat perspektiv till någon annan som mår lika pissigt som jag gjorde. Håll tillgodo!


Dagbok, 29e september 2016

Vaknade tio över fyra av ont i magen occ ryggen. Gick upp och kissade och kunde inte somna om, trots oboy. Nu äter jag rostmackor, dricker te och juice och kollar lite tv.
Vet att jag kan vila sen på dagen så känner mig inte så stressad över att jag sovit lite.
Idag går graviditeten in i v. 40, jag tror ägget kommer över tiden. Men det är ändå snart!


Vill du sitta?

Idag hände det för första gången! Jag blev erbjuden en sittplats i kollektivtrafiken. Blev på riktigt tårögd!

Detta har varit lite av ett orosmoment för mig, för med illamående och svimningar så behöver jag verkligen sitta. Men vet inte hur jag ska be om det. Tycker det är en självklarhet att erbjuda sin plats.

Dock kanske man hade önskat att det skett tidigare än mitten av v. 35, men ändå!


Klagobloggen

Alltså fy fan. Vill bara gråta. Natten inatt har nog varit ännu vidrigare än gårdagen.

22-02, försöker sova utan resultat. Spya rinner upp i munnen, ont i kroppen, kallsvettas osv. Provar att äta, provar att duscha skållhett. Sen somnar jag.

04, vaknar

04.30, vaknar igen. Somnar sen om

06.20-07, uppe, äter frukost, mår jätteilla. Går och lägger mig igen.

09, vaknar men somnar om efter kanske 30 min.

11, vaknar, mår illa och är ledsen.

Förstår att det här inte är särskilt intressant läsning, men 1. Skiter i det, måste ventilera och 2. Haha har väl ändå inga *följare*.


Natten

Fy fan, är så jävla trött på att må dåligt. Graviditet kan vara mer än ett välsignat tillstånd.
Jag är i v. 34 och kräks fortfarande.
Min natt:
Gick och la mig vid 22, supertrött.
22-2någongång: det rinner upp kräks i munnen stup i kvarten, mår illa, kallsvettas. Går upp och kissar 3 ggr och går upp och äter en gång.
2någonting-strax innan 6: sover.
6-8: samma som 22-2.
8-10: sover med mardrömmar och ont i ungefär hela kroppen pga legat för länge.

Är så in i helvete taggad på att den där lilla bebisen ska komma ut nu!


Vardagen är räddad!

Vi har aldrig haft en kaffebryggare, utan bara druckit snabbkaffe. Förrän nu!
Ch beställde hem en bryggare, och efter att ha provat olika kombinationer med kaffemängd och inställningar i helgen säger jag er nu: Fy i helvete va gott kaffe den där lilla maskinen brygger!


Helgmorgon, mitt bästa

Den här veckan har det varit jobbstart för både mig och Ch. Jag blev sjukskriven mina två sista veckor, för att sedan treata myself med mitt livs längsta semester (sen sommarlov), 5 veckor. Så 7 jobbfria veckor totalt.
Nu jobbar jag 50% med mål att göra det sålänge jag pallar, så väntan på ägget inte blir så jävla lång. Är i v. 33 nu.
Anyway, en av fördelarna med att jobba är att man får helg, och en fördel med helg (särskilt som nykter, hehe) är helgmorgon!
Fy fan va fint det är att få snoosa lite medan Ch fixar i köket, sen ropar han när det verkligen är dags att kila upp. Och då kunna dricka lite oboy, kanske kaffe och saft (ja, törstig och illamående är lika med många drickor), och sedan ta en rostmacka. Ha på Nyhetsmorgon eller kanske lyssna lite på musik. Kika på mobilen och fuska i DNs korsord.
Ni hör ju vilket jävla mys!

PS. Jag är medveten att jag om ett par månader med skrikande bebis på armen och sömnlös kommer vilka skjuta mig för detta inlägg. Men! Carpe diem, än är ungen på insidan!

PS2. Ang. bilden. Jag har förflyttat mig till soffan pga ont i ryggen, och Chs mamma ringde. Men DÄR utspelade sig frukostmyset nyss.


Skrämma liv i den jäveln?

Jag har börjat känna ett sug efter att blogga igen. Under ganska lång tid har Instagram fyllt den funktionen, men nu är jag sugen på mer text igen. Så jag provar.
Steg 1 är att bli vän med blogg.se-appen, i skrivande stund är jag lite förbannad pga inte helt logisk ärligt talat?
Jag tror att den största anledningen till bloggsuget är att jag är på smällen. V. 30 just nu och så mycket tankar som snurrar. Nu senast tänker jag mycket på förlossningen, jag är peppad och livrädd. Peppad pga så överjordiskt coolt hur barn blir till. Livrädd för jag vet att jag kommer tro att jag ska dö, och vill inte trilla ner i den totala ångesten. Jag och Ch läser på på varsitt håll och ska ha ett litet seminarium sen. Känns viktigt för mig att ventilera tankar kring detta med honom, så vi är så synkade som möjligt.
Well, märker att jag bara skriver och skriver utan uppehåll (och kanske utan röd tråd, har inte läst igenom vad jag skrivit). Sätter punkt här för nu, så får vi se när jag bloggar nästa gång!


Snappen o livet

Jag har börjat gilla snapchat. Två starka snappar från senaste tiden:


Nej men ärligt. Har haft pms i tre veckor, livet leker inte så möcke. (Tre veckor, är det pms eller personlighet?)

Rara ärtor

Det var en viss Kobra som startade suget. Och nu är allt jag vill ha gröna naglar. 
 
 
(min bild, sen tre från google)
 

Tre grejer

Tre grejer från HM som jag vill ha:
Eller nej vänta, fyra saker:
 

Carpe diem

Livet alltså. Januari och februari har haft en hinna av kletig ångest. Jag och prestation är något som Freud gärna kunde få sätta tännderna i. Jag iscensatte det hela i snapchat;
 
 
Men så igår! Jag skickade in antagningsproverna, och det är som att jag inte kan greppa min egen frihet, ryggsäck bytt till vingar. Som att jag hela tiden är på väg att skynda mig lite, och precis när jag reser mig så inser jag att saker är tillbaka i sin ordning nu. Så igår bjöd vi in grannarna på pizza (som vi lagade i <3köket<3, och sedan diskade undan i <3diskmaskinen<3), och idag äts tårtresterna i soffan (jag ger er bilden: jag, smutsigt hår på ända, glasögon, grå mjukisar, t-chirt och munkjacka, ler löjligt över att brunt är fint och mular tårta, chips, kaffe och apelsin).
 
Livet, vilken jävla resa. Carpe diem.
 
 

Min nya, pessimistiska världssyn

Det är ju kanske inget nytt att jag ofta blir ledsen på världen. Verkligen ledsen. Gråter över ondska, orättvisor och onda spriraler i samhället. Har ångest å andra människors vägar. Det är mer än en person som sagt att jag bär andra människors börda på mina axlar. Många andra människor. Jag har liksom alltid varit sån. Jag kan se scener i barnfilmer och minnas att jag kände ångest som liten. En kännande människa helt enkelt. 
 
Detta är något som jag ser som en tillgång. Eller försöker. För det är jobbigt att känna så mycket. För på samma sätt som jag bär varenda jävles börda på mina axlar (det kan vara en kvinna som bär tunga matkassar på tunnelbanan, hennes trötta ögon blir en klump i min mage), med samma rungande intensitet kan jag också känna min egen lycka. Jag kan bli vimmelkantig och hög på livet. Bara sådär. Själaglad över gott kaffe, en vacker byggnad, hur bekväma mjukisbyxorna känns efter en arbetsdag. Det är en ynnest att kunna känna så starkt. Helt klart.
 
Jag har kommit till en insikt som formats ganska nyligen. Kanske under det senaste halvåret. Eller den kanske har formats under mina 26 år. En insikt som gjort mig ännu ledsnare.
 
Insikten är att jag inte kommer kunna förändra världen.
 
Jag kan rösta med hjärtat, i alla val, alltid. Jag kan fatta mina beslut med hjärtat. Vara en medmänniska i alla situationer. Jag kan ge tiggande händer pengar, mat, och så mycket medlidande blickar att jag nästan misstänker att jag känner mig mer sorgsen än personen med de tiggande händerna. Fantastiska 17åriga brudar kan få fredspris. Allt detta kan hända, allt detta händer. Ännu mer positiva saker har hänt i historien. Men världen är en fruktansvärd plats. Orättvisor kvarlever, fattiga människor förblir fattiga, rika förblir rika. Arga män får arga söner, som växer upp till arga män med arga söner. Cirklar så svåra att bryta att jag fan tror evolutionen går snabbare. 
 
Så oavsett hur bra jag än försöker leva mitt liv, hela spektrat från medveten konsumtion, autogiro till amnesty, rösta rätt, återvinna mitt skräp, vara en medmänniska. Oavsett detta så är världen en fruktansvärd plats, en ginant som jag inte rår på, och detta gör mig verkligen ledsen. För hur ska jag kunna leva mitt liv med vetskapen att hela livet kommer levas i denna värld och inte i en värld så som jag vill ha den. Hur ska jag kunna acceptera det?
 
 

Vän av ordning

Jag känner mig så stressad. 

Egentligen har jag inte jättemycket att göra, men jag har det stressigt på jobbet, och tycker det är svårt att släppa stressen när jag är hemma. 

Ordningsvän som jag är skriver jag då ner allt som stressar mig, alla små små saker. För känslan är, att finns de på papper, kan de lämna huvudet ifred. 




Ett vidrigt folk.

Jag gick just förbi en tiggare som sitter vid min tunnelbana ibland. Vi brukar hälsa, men jag är faktiskt dålig på att ge pengar. Jag vill inte vara det. Men jag är det. 

I alla fall. Idag hade hon en skylt vilket hon inte brukar, det stod "jag ska åka hem till Rumänien på torsdag, snälla hjälp mig med pengar till bussbiljetten". 

Vi sa hej och jag gick mot mitt tåg, hade som vanligt inga pengar. 

Sedan slog det mig att det var en strategi för att få pengar. Vi (som land) har hatar sönder dessa människor, så det enda sättet för dem att få pengar är att försäkra oss om att de snart är borta. 

Idag skäms jag över att vara svensk. Jag mår illa över att tillhöra det vidriga folket, det hatande folket.