Vill inte.

 

Jag har en liten svacka med mig själv. En liten, men ändå befintlig existentiell kris. Jag vill inte jobba. Jag känner mig bara trött och kreativitetslös och sorgsen. Ute prunkar juni, och allt jag känner är att jag vill inte jobba. Jag vill ingenting faktiskt.

 

Jag låter det bero ett tag till, tillåter mig att vara låg. Jag måste inte vara kul, glad och på jämt. Ibland är jag off. Tillexempel nu.

 

 

Käraste. Tillåt dig att vara lite låg en stund utan att lägga in växeln till att "styra upp allt på en gång".
Ibland kan det behövas.
Vila, andas och låt tankarna flöda.
Känner du sen att -bah nae, nu kom det ett stup rätt framför och jag kan inte bromsa in! be om hjälp då och hör om någon annan kan lägga in växeln.
Dra i bromsen lite grann.

Jag sitter vid mitt otorkade köksbord och lyssnar till klockan. Det är höstväder ute och jag tänker att det är helt okej att inte vara sprudlande idag.
Alfons är dock på sin första långa utflykt med förskolan, det är väl typ dagens stora! Att mitt lilla barn är ute på äventyr.
Fast det lämnar ändå en liten ängslig känsla i bröstet att han är ute i världen utan att jag kan hålla uppsikt.

Nåväl. Tillåt dig. Tillåt dig så länge det känns som det bästa alternativet.
All kärklek!