En vecka senare tar jag mig tid att sätta mig in i debatten kring barnboken Håkanbråkan och den stora fasan.
Ruthström gör en riktigt jävla bra genusanalys av boken Håkan Bråkan och den stora fasan (
länk). Hon pekar på vilka föreställningar som boken förmedlar och på så vis vidmakthåller. Föreställningar som är ett (tusen) steg bakåt i den feministiska utvecklingen (eller för alla som inte identifierar sig med feminism, den samhälleiga utveckingen).
Författarna skriver ett svar som i mina ögon liknar ett försvarstal kring deras åsikter, val, liv (
länk). De tycks inte förstå termer som normer, könsroller, stereotypa personer med mera, utan menar att bara för att Håkan är rädd för tjejer betyder det inte att de är det. Så jävla bra då, jag bryr mig föga om författarnas privatliv, utan att de skriver och står upp för en bok som levererar fel (ja, fel) värden.
Författarna tycks även till viss del hålla med om att Håkans skräck för tjejer är osund, och säger att de vid läsning för en dialog med barnet kring detta. Det jag inte kan förstå är då varför de ens bemödar sig skriva boken. Parallell:
Hej, här är en rasistisk bok jag har skrivit, den är rolig och lättläst, om man vill kan man uppmuntra barnet att förstå att rasism är fel. Hihi.
För det första så är jag så jävla besviken på författarna, jag är ett stort fan av både Sune och Bert och anser att författarna har förmågan att vara humoristiskt träffsäkra. Man kan tycka att de skulle anstränga sig för att bidra till ett bättre samhälle, och inte bara tramsa. Då, som alla vet, humor är ett jävligt vasst vapen.
För det andra så känner jag stark avsmak för författarna och deras försvarstal då det är så uppenbart att boken förmedlar stereotypa könsroller för barn. Be om ursäkt, försök bättra er, dra ert strå till stacken och hjälp för fan till att få ett bättre samhälle. Vita medelålders medelklass män, är ni så dumma för att ni (ur flera perspektiv) tillhör en priviligerad grupp?
