Dagen då jag fick besök

 
Dag 13 av 50. Jo det blev ingen dag 12 men däremot två dag 7. Så vi kör dag 13. 
 
 
Igår mötte jag upp min fina, fina vän Anna nere på stan. Hon åkte upp från Stockholm för lite tisdagsmys. Trotts regn och min blöta jacka strosade vi lite på stan, men pratade mest. Sedan köpte vi en flaska bubbel och lite mat och tog bussen hem till mig. 
 
Finns det något bättre sätt att fördriva tiden än med en av sina flickvänner? Vi åt popcorn och drack Kir Royal (för bubblet var inte alls så gott som vi trodde). Sedan satt vi och pillade med kronärtskockor, oliver, hummus, brieost, olivbröd och annat gott. 
 
Sen var hon tvungen att gå, hon skulle tillbaka till Stockholm. Då tog jag en dusch och kröp ner i sängen med Eric och Alcide jag menar True Blood. Och efter några avsnitt kom Ch hem.
Den tisdagen slår nog de flesta andra tisdagar, bigtime. 
 
 

Dagen då jag också var hemlig

 
Dag 11 av 50. Idag.
 
 
Klockan är inte ens 11 på förmiddagen och jag har gått upp och bäddat sängen och ätit frukost och duschat och druckit kaffe och diskat gårdagens disk och torkat köksgolven (obs. sant) och läst igen 150 blogginlägg på bloglovin och spelat lite spel i min mobil och sa jag att klockan inte ens är 11?!
 
Om jag bara kunde få ett jobb så skulle all denna energi kunna spenderas så att andra människor få lite avlastning och hjälp med sitt. Win-Win. Fan.
 
Men, vet ni?! Idag kommer det komma ett ytterst hemligt besök som kanske kan påverka min ytterst ovissa framtid, men mer vill jag inte säga (delvis därför jag varit så övermänskligt effektik). Och jag hatar bloggar som håller på med den här typen av cliffhangers. Eller. Jag hatar den här typen av cliffhangers. Men ni vet vad man säger?
 
Don't hate the player, hate the game. 

Dagen då jag hittade 2000 kronor

 
Dag 10 av 50. Jag och min syster skulle åka till Skansen, väl där skulle vi möta min Gudmor/moster och några kusiner. Vi åkte buss till Slussen och skulle ta trappan upp till Katarinahissen för att sedan gå bort till Djurgårdsfärjan. 
 
 
När vi gick i trappan fick jag syn på den. Ni vet, man känner igen den där röda färgen. En ihopvikt 500-lapp, vikt två gånger på mitten, precis som jag (dåförtiden) brukade vika mina egna pengar. Jag plockade upp den, och jag och min syster tittade spralligt på varandra. Vi såg oss omkring och stannade till. 
 
Då jag vecklade upp den fattade jag ingenting, var det ett skämt? Det var inte en, inte heller två, utan fyra femhundralappar. Mitt 16-åringa jag förstod ingenting. 
 
När jag kom hem den kvällen så gjorde jag det enda jag tyckte att jag kunde göra. Jag ringde polisen. Jag lämnade in de 2000 kronorna i hopp om att den stackaren som tappat dem skulle vara så dum att hen ringde polisen. 
 
Några veckor senare fick jag hämta ut pengarna igen, ingen hade velat ha dem och de var mina. Nästan. 300 kr fick jag betala till polisen i administrativa avgiften. Det kostar på att ha ett rent samvete. 
 

Om du vill önska eller föreslå en dag eller ett tillfälle som du tycker bör rymmas i 50 dagar om mitt liv får du jättegärna lämna en kommentar. 
 

Dagen då min farmor begravdes

 
Dag 9 av 50. Dagen min farmor begravdes var så fruktansvärt sorglig. Den var sorglig för det var inte riktigt dags för henne att gå när hon gjorde. Hon skulle ha levt ett tag till. 
 
 
Jag minns hur prästen sade att vi alla hade flera lyckliga minnen med farmor, och att vi skulle tänka på dem för att hedra henne. När han sa detta så fick jag panik. Jag bläddrade febrilt i minnesbanken över minnen med farmor, men allt var blekt och oklart. Det var som om hon dött i mina minnen också, och jag blev ännu mer ledsen. Lesden över att hon var död, ledsen över att jag inte ens kunde hedra henne med ett minnet. Mitt i den förtvivlade sorgen kände jag skam. 
 
På utpassagen så gav jag henne vita liljor, en av mina vackraste blommor och jag höll handen på hennes kista. Trä. I mina tankar bad jag om ursäkt för att jag inte kunnat hedra henne med ett minne. Sen var det dags att gå ut. Det var fler som ville säga farväl. 
 
Utanför kyrkan fanns hela min stor-familj och fler ändå, och vi grät, kramades och ja, ni vet. Då kände jag att jag bara var tvungen att gå in igen, så det gjorde jag. 
 
Kyrkan var nästan tom och jag gick längs gången, hela vägen tillbaka till farmor. Väl där la jag handen på kistan och minnena vällde över mig. När farmor bjöd mig och min dagiskompis på pannkakor med fläsk och hur mycket hallonsaft vi ville ha. När jag och mina kusiner hade hemlig klubb inne på badrummet på farmors vind. När farmor var sjuk och jag och min dåvarande pojkvän åkte dit med en back loka och hon bjöd på fika. När farmor bjöd på söndagsmiddag. När farmor var sjuk och svag och hon drack läsk och sa att det var fasligt gott. När farmor fick en ny toalettstol i julklapp som hon promt ville sitta på resten av paketöppningen, med sin nya badmössa på sig. 
 
Där och då fick jag mitt avslut. Utan en präst som tvingade mig. Utan massa människor som också ville säga farväl. Bara jag och hon. 
 

Om du vill önska eller föreslå en dag eller ett tillfälle som du tycker bör rymmas i 50 dagar om mitt liv får du jättegärna lämna en kommentar. 

Dagen då jag och pappa åkte på semester

 
Dag 8 av 50. Hösten 2010 var jag sjukskriven för depression. Jag mådde riktigt dåligt och hade ångest dygnet runt. Jag kunde inte sova, inte äta. Än mindre sköta mitt "vanliga liv" med vänner, pojkvänn, mathandling, skratt, ja allt. En torsdag ringde min pappa och sa att vi skulle till landet. han hade tagit semester. Så jag satte mig på bussen, mötte pappa i Norrtälje så åkte vi sista timmen ut till landet. 
 
 
Ute på landet så frågade jag pappa vad vi egentligen skulle göra. Då tittade han på mig och sa:
 
"Semester Fia, tid för rekreation och eftertanke"
 
Alltså fina, fina pappa som tog hand om mig. Som inte komplicerade saker utan frågade om det var skit, och om jag var "jävlig i själen". Fattar ni vilken fin pappa det är?
 
Min pappa, på sin 50-årsfest
 

Om du vill önska eller föreslå en dag eller ett tillfälle som du tycker bör rymmas i 50 dagar om mitt liv får du jättegärna lämna en kommentar. 

Dagen då jag tog rodret

 
Dag 7 av 50.  Nu är det sommar 2010 och jag är på västkusten (bästkusten?) hos min kompis med familj. Min kompis pappa hade den här dagen en tysk kollega samt hans fru och barn på besök, och han ville visa Sverige från dess bästa sida, och hur gör man det bäst, om inte från en båt? Sagt och gjort, i med mig och min kompis, hennes föräldrar, den tyska kollegan med fru och barn i segelbåten.
 
 
Jag älskar att åka båt, och skulle våga påstå att jag har både sjövana och sjövett. Däremot så har jag inga kunskaper i hur man seglar. Just att segla tilltalar mig då jag gillar tanken på att man kan transportera sig utan bensin. Bara utnyttja vinden som ändå nästan alltid blåser till sjöss. 
 
I båten så berättade jag detta för min kompis pappa Gunnar, och jag frågade honom, som är väldigt bra på att segla om inte han kunde lära mig segla. Med det menade jag att han kanske kunde förklara vad allt hette, och grundprinciperna när man ska slå och lite så kanske. Med ord. 
 
Men nej, Gunnar, sa kort och gott "här" och satte rodret i min hand. Sedan gick han och satte sig med sin tyska kollega och pratade om annat. Kvar satt jag, med rodret i handen, båten full av människor vars intresse låg i att uppleva Sveriges bästa sida och mitt eget hjärta i halsgropen. 
 
Det här är en situation jag ibland tänker på. Inte för att jag kanske tycker att det var en så bra utlärningsmetod (jag menar, det är ju inte kniven mot strupen som gäller i verkligheten), men för att det visade mig att fan, gör det bara, det kan du.
 
 

Om du vill önska eller föreslå en dag eller ett tillfälle som du tycker bör rymmas i 50 dagar om mitt liv får du jättegärna lämna en kommentar. 

Dagen då jag pratade med arbetsförmedlingen

 
Dag 7 av 50. En dag ett telefonsamtal. Så kändes det iallafall igår när jag efter att ha köat mig fram från att ha varit nummer 67 får prata med den här telefonisten. Det är sällan jag pratar såhär om människor, men fy fan vilken sopa. 
 
 
Jag: Ja hej, jag har lite frågor kring Alfa-kassan som jag inte får klarhet kring.
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Jo alltså, jag har surfat lite men förstår inte riktigt, jag skulle behöva en liten grundkurs..?
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: *byter taktik* Vad krävs av mig för att jag ska kunna få ALFA-kassa?
Telefonist på arbetsförmedlingen: Tjaa.. Att du aktivt söker jobb..
Jag: Jo, det gör jag ju. 
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Har jag rätt att tacka nej till jobb som jag inte vill ha? 
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Alltså det tänker jag ju inte göra, men..?
Telefonist på arbetsförmedlingen: Det ser ju kanske inte så bra ut om du tackar nej till jobb...
Jag: Nej.
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Sen har jag lite frågor kring det här med avstånd..
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Jo, med pendling.
Telefonist på arbetsförmedlingen: *tyst*
Jag: Jo, om det finns några max-avstånd för hur långt man får pendla? 
Telefonist på arbetsförmedlingen: Nej.
Jag: Så jag kan få ett jobb var som helst i Sverige, och bör inte tacka nej på grund av Alfa-kassan?
Telefonist på arbetsförmedlingen: Börjar prata om ersättningar för dubbelt boende.
Jag: *får svindel*
Telefonist: Ja för säg att du är hjärnkirurg, den efterfrågan kanske inte finns precis där du bor. 
Jag: *ironiskt och irriterat*Jo, men då är det ju en jäkla tur att jag inte har någon specialistutbildning, eller utbildning över huvudtaget.
Telefonist på arbetsförmedlingen: HAHAHAHAHAHA.
Jag: Tack och hej då. 
 

Ni får fortfarande hemskt gärna önska dagar, eller typer av dagar som jag ska skriva om! 

Dagen då jag började blogga

 
Dag 6 av 50. Eftersom att jag trodde att min blogg hade tvåårsdag idag så väljer jag att åter-publicera mitt första blogginlägg. Mycket eftertanke och mycket klokhet. 
 
 
Igår åt jag en sån där underbar lunch, inte tack vare maten (som visserligen var god, men det är inte min poäng) utan tack vare sällskapet. Vi satte oss vid bordet runt kl 12 och reste oss inte förrän vi skulle iväg på andra viktigheter, straxt innan kl 17.

Vi var alla på ett lite grinigt humör, tre bitska och gnälliga vänner. Så vi kom att prata om varför det blir så, det här vakumet som inträffar lite nu och då. Inte nu när det blir höst (nej vi dricker alla tre för mycket kaffe och te för att se hösten som något negativt), inte heller nu i den här ålder (jag går med på att man var förpubertal, pubertal, studenten-hög osv. Men nu, universitets-åldern, nej!). Helt enkelt känslan som infinner sig lite nu och då.
 
Jag tror att man måste släppa alla krav. Det var min mamma som först sa det, och då blev jag förbannad över klychigheten i det, "för många krav", vad är det? Jag ställer väl fan mina egna krav! Eller..? Krav kanske inte är vad jag trodde att det var. De kraven jag tidigare kände till har jag lärt mig att förhålla mig till, kravet på att vara snygg, fit, party, smart osv. De är krav som jag klarar av. De nyupptäcka kraven är snarare kravet på att må bra, vara glad, inte arg. Men också kraven på mig själv, inte lat och slö, det är dåligt. Kraven är inte längre bara krav, det är grund för bestraffning och skam. Tillslut är kraven (eller kanske främst de ouppfyllda kraven) allt du ser, de blockerar din syn, och du kan inte längre se njutningen.
 
Detta leder mig in på min andra poäng, eller min andra tanke. Vikten av att njuta. Själv har jag varit tvungen att leta i begynnelsen, vad tycker jag egentligen om? Vilka små stunder, händelser eller aktiviteter gör dag A bättre än dag B. Jag märker först i efterhand huruvida min dag har varit njutbar eller inte, och jag försöker lägga på minnet vad det är som skiljer dag A från dag B.
 
Jag fortsätter min jakt på njutningen och förhoppningsvis fortsätter jag blogga, beroende på om den här dagen blir en dag  A eller dag B.
 

Det här var alltså dag 6 av 50, och jag börjar känna att 50 dagar, alltså 50 berättelser, det är jävligt många! Mina tankar börjar sina, därför tänkte jag släppa makten lite. Ni får önska vilka dagar jag ska berätta om, jag vet att vissa vill veta mer om hur jag och Ch blev ett par, men är det något annat som lockar? Kom igen nu, lägg era näsor i blöt!

Dagen då jag träffade en kändis

 
Dag 5 av 50. I somras var jag och ett gäng kompisar på Stockholm music and arts, en tredagars musik och konstfestival i Stockholm. En av mina bästa kompisars pojkvän, Erik och hans kompis hypade att mathistorikern Edward Blom skulle vara där (de var kompisar med honom på facebook och han postade statusar om hur underbar konsten var, etc.).
 
 
Det hela utspelade dig vid bajamajorna, jag och några av kompisarna hade tagit kisspaus, och stog och väntade in varandra för att sen gå tillbaka till de andra. Då ser jag honom, en enorm man med kostym, hängslen och ett (i sammanhanget) ytterst välpolerat yttre. Det var Edward Blom som slank in på en bajamaja. 
 
Vi väntade och allt eftersom kompisarna blev klara berättade jag att i en av bajamajorna där bort sitter Edward Blom och gör sitt. Så vi bestämde oss för att vänta. När han sedan kom ut så gick jag fram till honom, överröste honom med smicker (jag låtsades att det var jag som tyckte han var underbar, trots att jag just kollat upp honom på Wikipedia) och bad en annan festivaldeltagare att ta kort på oss. Edward tog fram en näsduk ur innerfickan och baddade sig själv i pannan (det måste ha varit varmt med så mycket kläder för en så stor människa), ställde sig i mitten och fyrade av ett världsvant leende.
 
 
När vi sedan gick tillbaka till de andra för att berätta om Edward Blom så funderade vi ut hur vi på bästa sätt skulle göra det. Så vi tog kort på lite rök (från en rökmaskin, som var i en skogsglänta och del av ett konstverk) med samma telefon vi tagit kortet på Edward.
 
Jag: Erik, du som är lite intresserad av konst, kan inte du säga vad du tycker om det här projektet? (visar bilden på röken).
Erik: (Nappar totalt på samtalsämnet) Ja det där... 
Jag: (Flipprar med telefonerna) Nu ska vi se, bilden är här någonstans.. Ja juste, där är bara bilden på oss och Edwars Blom, men här är bilden på röken.
Erik: (Trillade nästan omkull) Va? ALLTSÅ VA?!

Dagen då jag sket i det första intrycket

 
Dag 4 av 50. Den dagen jag ska berätta om nu är första gången jag pratade med min sambo, Ch. Jag tycker att det är så kul att folk slänger ur sig "man får bara en chans att göra ett första intryck", ehh, inte i min värld! 
 
 
Den här dagen så hade jag skrivit en 15 hp salstenta i statskunskap, och en i klassen skulle ha tentafest. Vi var en liten grupp på tolv personer som inte läst tillsammans särskillt länge, så det blev mer av ett mingel än en fest.
 
Hursomhelst så var stämningen på festen ganska stel, folk stog mest och sög på sina öl och snackade om tentan. Jag kände för att mingla runt och satte mig i soffan, brevid den där rätt snygga och smarta killen med skägg. Jag frågade frågor och han svarade med enstaka ord.
 
Jag: Hur länge har du bott i Uppsala?
Han: Ett ord.
Jag: Var bodde du innan?
Han: Ett ord.
Jag: Vad är ditt andra ämne? (alla var lärarstudenter)
Han: Ett ord.
Jag: Trivs du i Uppsala?
Han: Ett ord.
Osv. Osv.
 
Efter några frågor kom jag inte på något mer att fråga och fick heller inga frågor tillbaka. Stämningen var minst sagt stel. Jag tog några jordnötter. Han tog några nötter. Han drack lite öl. Där såg jag vägen ut! Jag sög i mig det som var kvar av min öl, blev lite tårögd (som jag alltid blir om jag dricker mycket kolsyrat snabbt) och sa att jag nog behövde hämta en ny öl. 
 
När jag lämnade soffan och den snygga, smarta killen med skägg tänkte jag lite syrligt att "det var ju synd på så bra utseende".
 
Det här är alltså mitt första intryck av min sambo, den människa jag delar nästan allt med, den som jag utgör en enhet tillsammans med, den som jag helst reser med, den enda som får trösta mig när jag gråter. Så den som säger att det första intrycket är så jävla viktigt, den personen har fel. 
 

Dagen då jag för första gången stiftade bekantskap med en kondom

 
Dag 3 av 50. Jag har ganska starka minnen ur min barndom, och tänkte att det är ju kul om någon, eller kanske några av de 50 dagarna inte utspelar sig under de senaste fem åren. Så vi kör en från barndomen! 
 
 
Det här var en dag när jag var kanske 3 eller 4 år gammal. Jag och mamma var uppe på mammas och pappas sovloft på landet och bytte lakan (tror jag). Så när jag pillade ner mina små barnhänder under madrassen kännde jag något där som jag såklart plockade fram. 
 
Jag minns hur jag trodde att det var en våtservet, sånna som luktar citron, och ville öppna den för att jag tyckte de luktade så gott (citron är fortfarande en av mina bästa smaker). Då fick mamma syn på mig och frågade vad jag gjorde varpå jag förklarade att jag ville tvätta händerna med våtservetten. 
 
Mamma: Men Sofia, det där är ingen våtservett, det är en kondom.
Jag: Vad är det? 
Mamma: Ett skydd man har på snoppen om mamma och pappa vill ha vuxenmys utan att få barn.
Jag: Jaha, eller om snoppen råkar komma dit.
Mamma: *Avled av skratt* ja, eller om man råkar. 
 
Alltså jag minns fortfarande att jag trodde att man satte på kondomen innan man gick och la sig, som förebyggande skydd, liksom om snoppen och snippan bara skulle nudda varandra. Lyckligtvis har det där med sex och fertilitet och kondomer klarnat med åren. 
 
 

Dagen då jag träffade min vandringskäpp

 
Okej, dag 2 av 50. Den här dagen är mer ett tillfälle än en hel dag, men jag har bestämt att det går precis lika bra ändå. 
 
 
Den här dagen är dagen då jag för första gången träffar min nuvarande terapeut. Han är en medelålders man med utländsk bakgrund, vilket jag innan vi träffades tyckte var skrämmande. Hur skulle jag kunna dela med mig av mitt inre med en människa av annat kön, annan generation och annan etnisk bakgrund? Men ända sedan första gången vi träffades har jag tyckt att han är väldigt sympatisk. Det här är vad som hände under mitt första besök.
 
Inne på hans rum finns små statueter i brons och vackra kelimmattor, och det finns alltid nästdukar om man fäller en tår (eller gråter så snoret rinner in i munnen), det är lite som att stiga in i en oas. Ute: brus och stök, inne: frid och ro. Vi satte oss ner för att prata om vad jag förväntade mig av terapin och hur han såg på saken. 
 
En stund in i samtalet sa han till mig: "Sofia, du kan se på mig som din vandringskäpp, det är du som måste gå, men av mig får du stöd". I den stunden kände jag att det här är precis vad jag behöver i livet. Ett stöd i form av en lugn och vänlig människa i ett vackert rum medan jag stretar på i verkligheten.  
 
Det här inlägget skriver jag lite som en hyllning till honom, min käpp sedan två år. 

Dagen då vi var på grönbete vid havet

 
Anna (aka. Apan) har startat ett bloggprojekt som heter 50 dagar ur mitt liv. Tanken är att man under 50 dagar publicerar inlägg om olika dagar ur sitt liv. Alla får vara med, så jag tänkte att det vore ett kul, långsiktigt projekt att jobba med under hösten. Titta in hos Anna om du också vill vara med, vilket du såklart vill!
 

 
Jag tänker börja med att berätta om en dag som jag bär med mig i hjärtat. Det var i våras som min kompis Anna bjöd ner hela kompisgänget till sina föräldrars hus i Torekov över en helg. Vi åkte ner en fredag och drack en hel del vin, dansade, satt ute, åt god mat, pratade och skrattade. Dagen efter var verkligen en dagen efter, alla mådde ganska dåligt och hade man varit hemma hade man nog bäddat ner sig i sängen. 
 
Jag vet inte vad det var, men ibland när man är bakfull så är man helt peppad trots att huvudet värker och man svettas och mår lite illa. Så vi klädde på oss och gick ner mot havet, och där blev vi alla som pånyttfödda. Det kändes så härligt, vi blev på något sätt som djur i flock. Vi var samlade men ändå lite utspridda. Vi pratade inte särskillt mycket men njöt ändå så otroligt av varandras närhet. 
 
Trots bakfylla, huvudvärk och illamående är det här en av mina bästa dagar. Det är nästan som att kvällen innan blev "kvällen före" mer än det här var "dagen efter", om ni förstår vad jag menar?
 

RSS 2.0