Skrämma liv i den jäveln?

Jag har börjat känna ett sug efter att blogga igen. Under ganska lång tid har Instagram fyllt den funktionen, men nu är jag sugen på mer text igen. Så jag provar.
Steg 1 är att bli vän med blogg.se-appen, i skrivande stund är jag lite förbannad pga inte helt logisk ärligt talat?
Jag tror att den största anledningen till bloggsuget är att jag är på smällen. V. 30 just nu och så mycket tankar som snurrar. Nu senast tänker jag mycket på förlossningen, jag är peppad och livrädd. Peppad pga så överjordiskt coolt hur barn blir till. Livrädd för jag vet att jag kommer tro att jag ska dö, och vill inte trilla ner i den totala ångesten. Jag och Ch läser på på varsitt håll och ska ha ett litet seminarium sen. Känns viktigt för mig att ventilera tankar kring detta med honom, så vi är så synkade som möjligt.
Well, märker att jag bara skriver och skriver utan uppehåll (och kanske utan röd tråd, har inte läst igenom vad jag skrivit). Sätter punkt här för nu, så får vi se när jag bloggar nästa gång!


Min nya, pessimistiska världssyn

Det är ju kanske inget nytt att jag ofta blir ledsen på världen. Verkligen ledsen. Gråter över ondska, orättvisor och onda spriraler i samhället. Har ångest å andra människors vägar. Det är mer än en person som sagt att jag bär andra människors börda på mina axlar. Många andra människor. Jag har liksom alltid varit sån. Jag kan se scener i barnfilmer och minnas att jag kände ångest som liten. En kännande människa helt enkelt. 
 
Detta är något som jag ser som en tillgång. Eller försöker. För det är jobbigt att känna så mycket. För på samma sätt som jag bär varenda jävles börda på mina axlar (det kan vara en kvinna som bär tunga matkassar på tunnelbanan, hennes trötta ögon blir en klump i min mage), med samma rungande intensitet kan jag också känna min egen lycka. Jag kan bli vimmelkantig och hög på livet. Bara sådär. Själaglad över gott kaffe, en vacker byggnad, hur bekväma mjukisbyxorna känns efter en arbetsdag. Det är en ynnest att kunna känna så starkt. Helt klart.
 
Jag har kommit till en insikt som formats ganska nyligen. Kanske under det senaste halvåret. Eller den kanske har formats under mina 26 år. En insikt som gjort mig ännu ledsnare.
 
Insikten är att jag inte kommer kunna förändra världen.
 
Jag kan rösta med hjärtat, i alla val, alltid. Jag kan fatta mina beslut med hjärtat. Vara en medmänniska i alla situationer. Jag kan ge tiggande händer pengar, mat, och så mycket medlidande blickar att jag nästan misstänker att jag känner mig mer sorgsen än personen med de tiggande händerna. Fantastiska 17åriga brudar kan få fredspris. Allt detta kan hända, allt detta händer. Ännu mer positiva saker har hänt i historien. Men världen är en fruktansvärd plats. Orättvisor kvarlever, fattiga människor förblir fattiga, rika förblir rika. Arga män får arga söner, som växer upp till arga män med arga söner. Cirklar så svåra att bryta att jag fan tror evolutionen går snabbare. 
 
Så oavsett hur bra jag än försöker leva mitt liv, hela spektrat från medveten konsumtion, autogiro till amnesty, rösta rätt, återvinna mitt skräp, vara en medmänniska. Oavsett detta så är världen en fruktansvärd plats, en ginant som jag inte rår på, och detta gör mig verkligen ledsen. För hur ska jag kunna leva mitt liv med vetskapen att hela livet kommer levas i denna värld och inte i en värld så som jag vill ha den. Hur ska jag kunna acceptera det?
 
 

Vän av ordning

Jag känner mig så stressad. 

Egentligen har jag inte jättemycket att göra, men jag har det stressigt på jobbet, och tycker det är svårt att släppa stressen när jag är hemma. 

Ordningsvän som jag är skriver jag då ner allt som stressar mig, alla små små saker. För känslan är, att finns de på papper, kan de lämna huvudet ifred. 




Ett vidrigt folk.

Jag gick just förbi en tiggare som sitter vid min tunnelbana ibland. Vi brukar hälsa, men jag är faktiskt dålig på att ge pengar. Jag vill inte vara det. Men jag är det. 

I alla fall. Idag hade hon en skylt vilket hon inte brukar, det stod "jag ska åka hem till Rumänien på torsdag, snälla hjälp mig med pengar till bussbiljetten". 

Vi sa hej och jag gick mot mitt tåg, hade som vanligt inga pengar. 

Sedan slog det mig att det var en strategi för att få pengar. Vi (som land) har hatar sönder dessa människor, så det enda sättet för dem att få pengar är att försäkra oss om att de snart är borta. 

Idag skäms jag över att vara svensk. Jag mår illa över att tillhöra det vidriga folket, det hatande folket. 

Älska dig själv så som din nästa

 
Jag har tänkt väldigt mycket på att det är Alla hjärtans dag idag. Hur jag ska förhålla mig till det. Så här tänker jag:
 
Nackdelar med Alla hjärtans dag:
 -Utanförskapet och ångesten jag (och säkert många med mig) har känt på denna dag. 
 -Det är ett komersiellt jippo som hetsar negativ konsumtion.
 
Fördelar med alla hjärtans dag:
 -Det är tillfälle att fira, och alla såna tar jag emot med öppna armar.
 -Det är viktigt att upplysa folk om att man älskar dem. 
 
Jag har inte kommit fram till någon ståndpunkt, och lär posta ett liknande inlägg om ett år igen.
 
I år väljer jag att fokuserar på mig själv under alla hjärtans dag. För jag är övertygad om att inget blir bra om man inte älskar sig själv. Så jag har lagat en jättegod lunch, och köpt två presenter till mig. 
 
 

Saker jag googlar

 
kymatik
 

Konsten att inte dö varje gång man gör bort sig

Jag är en sån person som gör rätt mycket pinsamma grejer. Ibland blir jag pionröd i ansiktet och ibland skrattar jag ihjäl mig över hur kul det är (för att sen bli pionröd i ansiktet när ingen annan skrattar).
 
Pinsamma exempel ur mitt liv:
 
# När jag under min evighetsförkylning (den som varat de 4 månader jag jobbat på förskola) skulle lirka upp något ur väskan för att snyta mig i under ett planeringsmöte. Det pinsamma? Jag snöt mig i smutsiga spetstrosor. Inför hela kollegiet. 
 
# När jag behövde bajsa på jobbet, och av artighet valde toaletten innanför konferensrummet. Satt och gjorde mitt för att sedan komma ut till fullsatt, pågående konferens. 
 
# När jag på ett tråkigt möte på en av mina praktikskolor tappade fokus och började klappa mitt armhår (ni vet, så det ska ligga slätt utmed armen) för att sedan märka att det blivit helt tyst. När jag tittar upp tittar alla på och och rektorn säger "jaha, då kan vi fortsätta igen".
 
 
Jag har iallafall utarbetat en strategi för att inte avlida och få en törn i självkänslan varje gång detta händer. Det är att tänka att man är Bridget Jones. För hon gör också sånt där, blir full och fulsjunger, kommer i fel kläder (ingen underdrift) och säger före hon tänker, och man älskar ju henne, eller hur? 
 
 

Men guu va mörkt det är ute *ser rött*

 
När folk säger "men guu va mörkt det är ute", då liksom skär det lite i min hjärna, som när man drar naglarna mot en griffeltavla, ett sprött ljud som försvinner lika fort som det uppkom. Och värre blir det när jag kommer på mig själv med att utbrista "klockan är bara sju och det är redan mörkt!". Jag blir galen för en kort sekund. 
 
För allvarligt talat, vad är det som är så anmärkningsvärt med detta? INGENTING. Vi bor i Sverige. Här blir det mörkt om vinterhalvåret och ljus under sommarhalvåret. Och det är precis den typen av klagande som jag tror bidrar till en negativ syn och ett dåligt mående.
 
 
 

Konsten att inte göra av med pengar

 
Först och främst, det här ämnet öppnar för så sjukt många roliga/smöriga/katchy rubriker, t.ex. "Lev rikt, betala lite", "Fattig får mer" eller varför inte "Tunn plånbok, rikt liv". Färdigfnissat. Okej.
 
Jag tänkte skriva lite om mina bästa tips på hur man slipper känna sig som en liten lus när pengarna är slut. För visst är det lätt hänt, att man bara känner sig så himla jävlig när man är pank? Jag tror att det här handlar om två saker, å ena sidan, det man måste sluta med, å andra sidan, det man kan göra istället. Så:
 
Sluta slösurfa på diverse webshoppar. Genom att lägga din tid på att tråna efter saker som du ändå inte ska köpa så skapar du bara ett behov som inte går att uppfylla, och därmed en otillfredställelse inom dig själv. Du blir vad du saker, inte vad du har. 
 
Sluta (den här kanske väcker ramaskri) läsa bloggar som du blir suktad av. Är din svaghet kläder, undvik modebloggar. Är det bakverk, undvik bak- och matbloggar. Även här handlar det om att fokusera på det man inte har, vilket inte gör någon lyckling. 
 
Räkna på de utgifter du kan kontrollera. En stor pengatjuv för mig är fika. Jag blir en vidrig person när jag blir hungrig, så ofta har jag ansett mig "behöva" ta en fika (vips, minus 25-100 kr). Var lite smart, spring in på Ica och köp en banan/energibar eller liknande. Även om du gör ett köp så blir det betydligt billigare. 

Sluta dra kortet. Alltså det är helt enkelt det enda som gills i det här sammanhanget. De två översta punkterna handlar om att inte tillfoga sig själv obehag, men om du ska spara in på pengarna, så är det helt enkelt att sluta dra kortet som gäller. Se det som en ovana, för visst är det en ovana? En kaffe här, lite tuggimmu där, ett nytt block här och ett armband där... SLUTA BARA.
 
 
Ta initiativ. Om du ska träffa dina vänner och ni vanligtvis brukar gå ut att äta kommer det antagligen bli lite märkligt om du, när ni ses fråga om alla inte ska gå hem till dig istället. Däremot om du bjuder in dina vänner på middag eller gemensam matlagning eller knytis eller så brukar alla tycka det är mysigt. 
 
Klädbytardag, samla några vänner och uppmana dem att ta med några klädesplagg som de inte använder längre. Byt alternativt lånebyt med vanrandra. För dig, helt nya kläder helt gratis. 
 
Byt bio mot museum, kolla vad som är gratis i din stad, ofta krävs det lite förarbete, men jag tror att alla blir glada om någon ringer upp och frågar efter sällskap till musem istället för bio, gratis och mycket mer socialt. 
 
Fika hemma, då kan du bjuda på både kaffe, smoothie och mackor utan att det blir i närheten av lika dyrt som på café, och så blir du oftast bjuden tillbaka. 
 

Vad är ditt bästa ekonomiska tips? Vilka utgifter tycker du är lätt och svårt att skära ner på? Fyll gärna på min lista!
 

Självkänsla

 
De senaste dagarna har jag haft så himla ont i huvudet, det finns liksom ingen ände på det. När jag kom hem efter att ha hängt hos min bror idag kände jag mig bara helt slut. Jag la mig på sängen, drog ner persiennen och la en blöt handuk över ansiktet. 
 
När jag låg där tänkte jag på mig själv. Miljoner gånger har jag gråtit för att jag är så elak mot mig själv, förstör för mig själv, misstror mig själv, i vissa lägen är jag min egen mobbare, och jag är vidrig. Det är hemskt och så vill jag inte ha det. Så jag fokuserade på mina goda sidor, och ironiskt nog så anser jag att en av mina främsta egenskaper är att jag är snäll, jag är en klok, god vän med stor omtänksamhet. Alltså är det ganska ironiskt, för så elak som jag kan vara mot mig själv har jag aldrig varit mot någon annan.  Det här är ett mönster jag försöker bryta, jag vill vara snäll mot mig själv, för då blir jag en gladare, trevligare, intressantare, mer fokuserad människa. 
 
I och med detta bestämde jag mig för att starta en ny kategori på bloggen, självkänsla. Här tänkte jag samla tips och tankar kring hur man gör för att tycka mer om sig själv, bidra gärna och fuck jante
 
Mitt första tips alltså, ge dig själv tid att fokusera på dina positiva egenskaper. 
 
 
Hur gör du för att trivas med dig själv? Varför är du awsome? Vi kan väl hjälpas åt att skapa en plats för allt positivt?

Årstider och månde

 
Både i det fysiska livet och i bloggsfären viskas det om att sommaren är slut (följt av ett surr av skräckochfasa). Så fort någon nämner det så börjar folk hoppas och önska att det inte var det (som om människan någonsin lyckats styra vädret med tankekraft). Här tror jag grunde till de kommande vinterdepressionerna ligger. 
 
Om folk redan nu börjar skrämma upp varandra inför höstens fasor så kommer vi möta den nya årstiden med en negativ inställning. Vi tillåter oss själva och varandra inte ens att ge (härliga) hösten en chans att få vara härlig, utan har redan när den kommer i månader förfasat oss inför dess ankomst. 
 
Jag vet att jag blir oerhört påverkad av folks inställning till saker och ting. Jag har dessutom en benägenhet att bli deprimerad. Så snälla. Sluta gnäll. Annars kommer jag börja spy ur mig otrevligheter om hur svettig, ljus och insektsfylld sommaren är. 
 
Två fina syskon i skogen, på hösten.

Självporträtt

Att via en bild porträttera sig själv tycker jag är svårt. Ofta när jag ser blider på mig själv tycker jag att det är svårt att identifiera mig med den. Jag kan ofta känna igen en viss känsla, eller state of mind. Men det är sällan jag köper hela bilden som mig. Eller snarare, det är sällan en bild täcker in hela mig. 
 
Därför blev jag så himla glad när jag hittade den här bilden på mig. För det här, mina vänner, det är verkligen jag. Håret uppsnurrat högt på huvudet. Oavsett humör, så är det här jag. 
 

Mina tankar om köttkonsumtion

 
Till och från så tänker jag på min köttkonsumtion. Jag tror att man måste hitta långsiktiga lösningar som känns bra. Å ena sidan: Jag lever bara en gång, jag vill inte missa god mat, och jag gillar kött. Å andra sidan: Jag kan inte stå raktyggad inför min köttkonsumtion. Lösningen som vi (jag och Ch) valt är att vi har blivit hemma-vegeterianer. Dvs. Vi har slutat köpa hem kött. Vi ska självklart äta upp det vi redan köpt (vet att det ligger en kycklingfilé eller två i frysen), men sen köper vi inget mer. Däremot kommer vi inte tacka nej om någon bjuder på kött (dessutom så är oftast "vardagsköttet" inte ens gott, typ köttfärssås, vegetarisk pastasås med zuccini, paprika och bönor är tusen gånger godare). 
 
Ganska dålig bild till inlägget för jag kan mer om kost än att tro att två kronärtskockor är bra mat om man vill äta vegetariskt på lång sikt. 
 

Hur tänker du kring kött och mat? Äter du kött varje dag? Till varje måltid? Finns några begränsningar?Dela gärna med dig, lämna en kommentar!

Signerat Feminist-Fia

 
Igår när jag sökte jobb träffade jag en VD som verkligen fick mig att känna mig liten. Liten, korkad och bara fel. Min första tanke när jag gick därifrån var "jaha, jag fattar att du kunde bli VD med tanke på hur vidrig du är, kärring." 
 
Jag älskar starka kvinnor, och blir alltid lite glad när jag ser kvinnor på chefsposter. Grejen är den att jag älskar starka människor oavsett kön. Men jag hatar människor (även här, oavsett kön) som beter sig som män. 
 
För det är skillnad på att vara man (att ha snopp och testiklar) och att bete sig som en man (vara egoistik, köra över andra, ta för mycket plats).
 
Mansrollen är boven i hela dramat (alltså verkligheten) och jag bryr mig inte om det är en man eller kvinna som beter sig manligt. Jag avskyr mansrollen och tror att ju fler människor som lever inom den, desto sämre blir jorden att leva på. 
 
Tack för mig. 
 

Sista semestersucken/hjälp jag är arbetslös!

 
Nu har jag min sista semesterhelg, vilket innebär musik, bästa vänner och öl i Stockholm, nämligen Stockholm music and arts. 
 
 
Igår gick startskottet för festivalen på Debaser Slussen, och vi var där och snackade lite skit, förväntningar, sommaren som gått och hösten som kommer. Då visade det sig att det inte bara är jag som är arbetssökande, utan även tre av mina bästa vänner. Det kändes lite som ett avsnitt ur sex and the city när vi alla satt där och kom på det, mitt ute i vimlet. 
 
Med vetskapen om att dessa tre, smarta, duktiga och proffsiga tjejer också sökte jobb så kändes hösten med ens mycket mindre skrämmande. Fan, det finns väl värre stolpskott än vi som lyckats få ett jobb? Jag börjar med andra ord känna den här augustipeppen som jag kännt varje augusti sen jag började 1an. 
 
 

Vad ska du bli när du blir stor?

Jag har alltid jobbat. Jobbat extra, jobbat på sommaren. Ni vet. Sen sommaren då jag var 15. Jag har jobbat på lager, i reception, i pub, på tivoli, på fabrik, på skola etc. Inget fick mig att fastna så som jag fastnade för att jobba på högstadiet, vilket gjorde att jag bestämde mig för att bli lärare. 
 
Nu har jag pluggat sedan hösten 2008, varav 6 terminer på min lärarutbildning, och har under våren börjat känna att jag har valt bort så mycket, så många yrken. I och med att det var självklart för mig att bli lärare så reflekterade jag aldrig helhjärtat över de yrkeskategorier jag valde bort. Detta i kombination med CSN-skulder och trötthet på plugget har lett till en ganska stor oro. 
 
Därför har jag bestämt mig för att ta studieuppehåll i höst. Målet med hösten är att jobba med så ovana och nya saker som möjligt. Jag började denna "prova på nytt"-period med att jobba 5 veckor som byggarbetare. jag har bara ett ord att säga om det, KUL! Jävligt kul. (Det svärs otroligt mycket på ett bygge). 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ps. Ni hör väl av er om ni får nys om lediga jobb i Uppsala? 

Lite tankar om kost

.
.
Jag läste just en artikel i DN om en barnfamilj som äter vegankost. Artikeln var läsvärd, så klicka på bilden och läs den!
.
Jag försöker att äta vegetariskt, av miljömässiga och etiska skäl. Det finns två anledningar till att jag inte äter vegetariskt till 100% (alltså är vegeterian). För det första så tycker jag om kött, jag älskar riktigt rött, blodigt kött. Japp. Däremot så unviker jag "slentrian-kött", typ köttfärs eller köttbullar, då finns det många godare, roligare vegetariska alternativ. För det andra så väljer jag att äta kött av sociala skäl. När jag var yngre så åt jag inte rött kött, och jag minns fortfarande skammen när personer glömde bort det, eller inte visste om det. Om en annan person lagat mat till mig så tycker jag att det är oförskämt att tacka nej. Mat äter man.
.

Jag fick en kommentar...

Jag fick en kommentar i förra veckan som jag gått och irriterat mig på sen dess. För det första så var den totat frånkopplad mig eller min blogg. För den andra så var innehållet om möjligt ännu mer frånkopplat mig och min blogg.

 

- Vill du hålla koll på vikten. träna och ha ett hälsosamt liv?

- Har du tappat motivationen och fastnar alltför ofta i soffan med en chipspåse och dricka?

Lugn! (bloggens namn) är en blogg som endast postar motiverande och inspirerande bilder för att få dig att nå hälsosamma mål! Allt går, bara man vill!

 

Svar: Nej, jag vill inte hålla koll på min vikt. Faktum är att jag inte väger mig såvida jag inte måste, typ på vårdcentralen. Jag har ingen aning om vad jag väger och jag vill inte veta. Jag har heller inte tappat någon motivation.

 

Däremot så stämmer det att jag ganksa ofta "fastnar" i soffan med snacks (nu föredrar jag godis framför chips) och jo, ibland dricker jag till. Dock är detta något jag njuter av och har för avsikt att fortsätta med.

 

Vidare uppmanar du mig att vara lugn, det är nu blodtrycket börjar stiga. Lugn över vadå? Lugn över att jag borde vara uppstressad för att jag har en sund inställning till livet? Jag behöver inte dina motiverande och inspirerande bilder. Faktum är att jag avskyr spam-kommentarer som dina.


En skitdag i lärarrollen

  • Åka hemifrån halv sju, komma hem tjugo över sex.
  • Va?! Skulle inte Robin ha oss? Varför har du oss? (Tack, hej, jag har suttit i två timmar för att ni ska få en fin presentation OCH skrivit ut åhörarkopior)
  • "Du! Din klänning... Skitful" (Ja, jag vet att du blev stött när jag bad dig ta av dig kepsen. Men okej, nu när du sagt detta dödsviktiga budskap kanske vi kan återgå till undervisningen?)
  • Elever som kastar nyvessade pennor likt dart-pilar. På varandra.
  • "alltså, om man har två pappor, då blir man typ förvirrad..." "jaa, och äcklad", liksom, vad svarar man på det?!
Ibland ångrar jag att jag inte ville bli typ... lastbilschaufför.

Förtydligande: jag gör vfu (verksamhetsförlagd utbildning, det som förut hette praktik) på en skola som bokstavligt talat ligger i skuggan av miljonprogrammet. Med en rektor som tycker att polisanmälan är onödigt för då får man för mycket papper från soc. Lite så.


Drömmarn

.
Jag är en drömmare. Ungefär varannan dag får jag nya, storslagna drömmar om hur mitt liv ska levas. Idag? Bonde. Jag föreställer mig en gård med, säg fem kor och ett gäng får. potatis, morötter och kanske något mer på en åkerlapp (tresäde). Ett rött hus där inredningen inte alls säger bonde. Jeansshorts på sommaren och blåoverall annars. En traktor. Lite så drömmer jag idag...
.
.

Tidigare inlägg
RSS 2.0