Några ord om mens.

Ända sedan jag i somras lyssnade på Liv Strömquists snart nobelprisade sommarprat har jag tänkt väldigt mycket på menscykeln. Jag tror att jag försöker tänka alla tankar som jag under min tolv år som menstruerande människa försökt att undvika har undvikit. 
 
Jag kände på riktigt mensskam ända tills i somras. Fram till en ålder av 24 år. Hatade att köpa tamponger, hatade ordet mens. Detta pågick alltså under flera år paralellt med att jag annars är smart. Och feminist. Fy fan.
 
Alltså grejen är den att jag hatar att ha mens. Det sticker jag inte under stol med. Jag hatar det. Det gör ont, jag har PMS i tre veckor (Dvs. större delen av mitt liv), jag gillar inte blod. Detta bemöter jag på två sätt:
  1. Frossa i allt som är gott. Inte bara en liten dajm, utan dubbel portion mat (menshunger, är det ett ord? Det borde vara. Det är för mig), godis, snacks och ja, allt jag får in i truten.
  2. Attitydförändring. Fine, Sofia, fine. Du tycker att det här är äckligt, ett sår på knät är också äckligt, men inte fan skäms jag för ett skrapat knä. 
Jag väljer att sätta punkt här, för nu. För det här ämnet ska fan stötas och blötas förbi mensacceptans (jag är nog där nu) ändra fram till mensstolthet.

Skämmes Anders och Sören, skämmes!

En vecka senare tar jag mig tid att sätta mig in i debatten kring barnboken Håkanbråkan och den stora fasan. 
 
Ruthström gör en riktigt jävla bra genusanalys av boken Håkan Bråkan och den stora fasan (länk). Hon pekar på vilka föreställningar som boken förmedlar och på så vis vidmakthåller. Föreställningar som är ett (tusen) steg bakåt i den feministiska utvecklingen (eller för alla som inte identifierar sig med feminism, den samhälleiga utveckingen). 
 
Författarna skriver ett svar som i mina ögon liknar ett försvarstal kring deras åsikter, val, liv (länk). De tycks inte förstå termer som normer, könsroller, stereotypa personer med mera, utan menar att bara för att Håkan är rädd för tjejer betyder det inte att de är det. Så jävla bra då, jag bryr mig föga om författarnas privatliv, utan att de skriver och står upp för en bok som levererar fel (ja, fel) värden. 
 
Författarna tycks även till viss del hålla med om att Håkans skräck för tjejer är osund, och säger att de vid läsning för en dialog med barnet kring detta. Det jag inte kan förstå är då varför de ens bemödar sig skriva boken. Parallell: 
 
Hej, här är en rasistisk bok jag har skrivit, den är rolig och lättläst, om man vill kan man uppmuntra barnet att förstå att rasism är fel. Hihi. 
 
För det första så är jag så jävla besviken på författarna, jag är ett stort fan av både Sune och Bert och anser att författarna har förmågan att vara humoristiskt träffsäkra. Man kan tycka att de skulle anstränga sig för att bidra till ett bättre samhälle, och inte bara tramsa. Då, som alla vet, humor är ett jävligt vasst vapen. 
 
För det andra så känner jag stark avsmak för författarna och deras försvarstal då det är så uppenbart att boken förmedlar stereotypa könsroller för barn. Be om ursäkt, försök bättra er, dra ert strå till stacken och hjälp för fan till att få ett bättre samhälle. Vita medelålders medelklass män, är ni så dumma för att ni (ur flera perspektiv) tillhör en priviligerad grupp? 
 

Om Maud Olofssons arbete med ICWBL

 
Imorse pratade Maud Olofsson om sitt arbete med globalt kvinligt företagande och ledarskap i 4ans nyhetsmorgon (här finns klippet). Jag tycker att hon har några viktiga poänger som förtjänar att lyftas.
 
För det första
Det faktum att många kvinnor idag inte har möjlighet att låna pengar. Utan startkapital, inget företag. Så för det första alltså, gör det möjligt för kvinnor att låna pengar. Olofsson menar att kvinligt företagande i utvecklingslänger kan vara nyckeln till utveckling då kvinnor i större grad än män prioriterar sina barns utbildning. 
 
För det andra
Införandet av gyllene regler för hur kvinnor ska bete sig gentemot varandra, alltså strategiskt och organiserat lyfta kvinnor. Det är dags att kvinnor lyfter varandra och delar ut ryggdunkar i samma utsträckning som män. Olofsson menar att man i ett tal ska nämna andra kvinnor för att visa på att de finns. (Detta försöker jag anamma i bloggen genom att tipsa om kvinliga inspirationer, musikartister eller annat. Inte för att det inte finns manliga motsvarigheter, utan för att ge kvinnor mer rum).
 
För det tredje
Betydelsen av kläder. Peter Jihde avslutar (såklart) intervjun med att fråga Olofsson om hennes kläder (vilka män i samma position får den frågan?), varpå hon svarar att hennes färgstarka kläder är ett strategiskt val. I och med att hon verkar i en mansdominerad sfär skulle hon bli en i mängden om hon bar svart/grått. En röd kappa drar ögonen till sig och på så vis noterar folk att det finns kvinnor i mansdominerade sammanhang. 
 

RSS 2.0