Läget då.

 
Jag har tappat min balans. Jag blir arg för lätt och får ångest för lätt. Så funkar det med mig, om min balans rubbas så blir det ungefär tusen gånger fel, en dålig dag blir en dålig vecka. 
 
Därför längtar jag tills helgen när jag ska åka till landet och fira min brors födelsedag. Jag funderar på att åka ut själv redan på torsdag och vara ifred ett litet tag, det brukar göra susen. 
 
 
Jag på landet, i båten, förra sommaren. 
 
 

Årstider och månde

 
Både i det fysiska livet och i bloggsfären viskas det om att sommaren är slut (följt av ett surr av skräckochfasa). Så fort någon nämner det så börjar folk hoppas och önska att det inte var det (som om människan någonsin lyckats styra vädret med tankekraft). Här tror jag grunde till de kommande vinterdepressionerna ligger. 
 
Om folk redan nu börjar skrämma upp varandra inför höstens fasor så kommer vi möta den nya årstiden med en negativ inställning. Vi tillåter oss själva och varandra inte ens att ge (härliga) hösten en chans att få vara härlig, utan har redan när den kommer i månader förfasat oss inför dess ankomst. 
 
Jag vet att jag blir oerhört påverkad av folks inställning till saker och ting. Jag har dessutom en benägenhet att bli deprimerad. Så snälla. Sluta gnäll. Annars kommer jag börja spy ur mig otrevligheter om hur svettig, ljus och insektsfylld sommaren är. 
 
Två fina syskon i skogen, på hösten.

Jag lägger korten på bordet.

.
Tidigare idag när jag sa att jag håller på att sätta ut mina antidepressiva kom jag på att jag inte skrivit rakt ut om det här förut. Det har varit ett medvetet val. Dock känner jag att jag och bloggen mognat in i varandra och jag har en tydligare bild av vad min blogg är.
.
vi har också (som du såg) fått snö idag. trodde inte att jag ville ha den, men det ville jag, tydligen!  och bilderna, jo jag gillar dem, kanske min nya redigeringsstil? jag maxade mättnaden 150%, är trött på grått nu, eller idag.
nej alltså jag har inte skrivit om min depression särskilt mycket i bloggen, det blir lätt så himla hetsigt då, folk har alltid mått sämre och vet bättre och så vidare. Men det som är är att jag har haft depressionsproblem och relativt svår ångest sen jag var 13, så terapi, medicin och sjukskrivningar i vändor är vad som gäller. Jag vill inte ge det för mycket energi och har efter 10 år insett att det är helt enkelt så livet är för mig, och så fort man
Först och främst vill jag förklara varför jag inte skrivit om min depression tidigare. Det är helt enkelt för att jag under de åren jag upplevt (och levt med) psykisk ohälsa mött en slags "jag har haft värre"-attityd, eller åtminstone "jag har också". Depression är nästintill en folksjukdom och folk prackar på varandra sina erfarenheter som de rätta.
.
Nu känner jag som sagt att jag är redo att förklara hur läget är för mig. Detta hade jag inte gjort om jag inte känt mig redo. Jag tycker också att det är viktigt att sprida kunskapen, och slå hål på myten om att en glad person inte kan vara deprimerad.
.
So what's the deal? Jag har sedan jag var 13 år till och från haft depressiva episoder (eller depressioner om man så vill) med svår ångestproblematik. Detta förnekade jag tills jag var 17 och har sedan dess fått regelbunden behandling (med undantag av året då jag var 20) i form av medicin (antidepressiv, ångestdämpande, lugnande och sömnmedicin) och terapi på regelbundna tider.
.
Förra hösten mådde jag det sämsta jag mått under en längre period och var sjukskriven i fem månader. Det vill jag inte skriva om än, kanske senare.
.
Jag tänker ganska mycket på mina psykiska problem. De påverkar mig i mina beslut och har absolut varit med i formandet av min personlighet. Jag har aldrig varit utomlands några längre episoder då jag inte velat sätta mitt välmående på spel. Jag reglerar min arbetsbörda för att inte gå in i väggen. Jag har lärt mig acceptera att vissa dagar är skit, det betyder inte att jag är skit.
.
Just den biten är viktig för mig (och för folk i min omgivning) att komma ihåg, vissa episoder är skit, men de går över. Det kan vara en dag, en vecka eller ett halvår. På samma sätt är vissa episoder jättebra. Jag har varit ångestfri i ett år som mest, men ibland kommer de dåliga episoderna. Då är det lätt att skylla på sig själv och överanalysera läget, "vad har jag gjort för att må såhär?". För att inte bli nedbruten har jag helt enkelt valt att se det som en sjukdom.
.
Min personlighet är glad, lugn, tankspridd, sprallig, social, lekfull och omtänksam. Detta står helt klart i kontrast till att vara deprimerad. Därmed väljer jag att se psykisk ohälsa som en ärvd (biologisk) sårbarhet som gör att jag måste vara rädd om mig själv i perioder. Inte att jag är en sorgsen person.
.

RSS 2.0