Skrämma liv i den jäveln?
Jag har börjat känna ett sug efter att blogga igen. Under ganska lång tid har Instagram fyllt den funktionen, men nu är jag sugen på mer text igen. Så jag provar.
Steg 1 är att bli vän med blogg.se-appen, i skrivande stund är jag lite förbannad pga inte helt logisk ärligt talat?
Jag tror att den största anledningen till bloggsuget är att jag är på smällen. V. 30 just nu och så mycket tankar som snurrar. Nu senast tänker jag mycket på förlossningen, jag är peppad och livrädd. Peppad pga så överjordiskt coolt hur barn blir till. Livrädd för jag vet att jag kommer tro att jag ska dö, och vill inte trilla ner i den totala ångesten. Jag och Ch läser på på varsitt håll och ska ha ett litet seminarium sen. Känns viktigt för mig att ventilera tankar kring detta med honom, så vi är så synkade som möjligt.
Well, märker att jag bara skriver och skriver utan uppehåll (och kanske utan röd tråd, har inte läst igenom vad jag skrivit). Sätter punkt här för nu, så får vi se när jag bloggar nästa gång!
Vill inte.
Jag har en liten svacka med mig själv. En liten, men ändå befintlig existentiell kris. Jag vill inte jobba. Jag känner mig bara trött och kreativitetslös och sorgsen. Ute prunkar juni, och allt jag känner är att jag vill inte jobba. Jag vill ingenting faktiskt.
Jag låter det bero ett tag till, tillåter mig att vara låg. Jag måste inte vara kul, glad och på jämt. Ibland är jag off. Tillexempel nu.
En annan typ av bloggångest
Jag får alltid lite ångest när jag läser bloggar. Alltså känslan ångest, tryck över bröstet. Mitt förnuft säger åt mig att sluta läsa bloggar. Min känsla säger att jag gillar bloggar, därför fortsätter jag. Fast försöker sluta.
Jobbsökandet, del tusen
Och så blir man hoppfull och så blir man uppgiven, och så blir man ledsen och så blir man arg, och så blir man glad och så blir man besviken, och så känner man sig överkörd och så tvingas man känna sig tacksam.
Med andra ord, jag söker vidare.
Vad är det som ringer alla hon känner för att säga att nej jag har inte fått jobb än, men kanske snart?
Ena stunden ligger man som en våt fläck i soffan och grinar, andra stunden: EUFORI. Kanske nu, eller? Jag vill inte jinxa, så säg inte grattis eller så. Men den här jävla arbetslösheten sänker ens ribba så jävla lågt att ett kanske leder till total eufori.
Det här med att vara en känslomänniska är som sagt helt klart, ehh, (över)mäktigt.
Ytterst symbolisk blomma, både vissen och i full prakt, samtidigt.
Hur går jobbsökandet då?
Alltså det här med att söka jobb. Jag har gett upp. Inte så att jag har bestämt mig för att jag inte kommer få något jobb, nej, snarare så har jobbsökandet gett upp på mig. Jag har helt enkelt en inre känsla att jag faktiskt inte kommer att få något jobb.
Nu försöker jag uppfinna en plan D (jo för plan B och plan C har jag redan testat) som inte är ett jobb, men iallafall någonting. Men allvarligt talat, vad fan gör man om man inte får ett jobb? Jag måste göra något på dagarna och jag måste få in pengar. Igår sprack mina byxor (jo, mina byxor, inte ett par av mina byxor), och det är ju inte som att jag kommer kunna köpa nya.
Helvete. Vad GÖR MAN?
Full känslostorm
Oh my, var ska jag börja? Jag lever verkligen i en känslostorm. Jag kan känna eufori för att kanelen på filen lluktar så gott, samtidigt som jag börjar gråta när jag slötittar på arga snickaren, inte för att jag blir rörd, utan för att jag blir ledsen. Jag kan bli vansinnig och helt jävla rabiat över en dammråtta eller helt matt och lealös över verkligheten.
Jag tycket att det är häftigt att kunna känna så starkt, även fast det är rätt utmattande. Himmel kan bli till helvete på en millisekund. Man skulle kunna säga att det är de vanliga känslorna, fast ungefär tiotusen gånger starkare.
Min pepplista
Jag gav alla negativa känslor tid att få finnas, men nu kände jag mig mätt på det och skrev istället en pepplista (skitlistan hittar du här). I samband med skitlistan fick jag så himla fina kommentarer, peppande sms från vänner och stöd av min sambo, så till er alla vill jag säga tack. Pepplistan blev förresten längre och mer innehållsrik, yeah!
Min skitlista
Jag säker jobb och fick precis ett tack men nej tack, utöver det och två nej-mail har jag inte fått mycket till svar på mina ca 70 (SJUTTIO) ansökningar. Så idag kryper jag ner under yllefilten, grinar och sätter min tilltro till morgondagen. Dessutom har jag skrivit en lista på mina känslor, en äkta skitlista.
Saknaden
.
Det var då en jävla flängande på oss. Nu är det Ch som åker till Italien för att jobba i 9 dagar. 9 dagar. Igår hade vi varit tillsammans i 28 månader. Vi blev tillsammans i januari 2010. Tre bilder från då:
.
Vi tar spontankort 2010
.
Första gången jag röstade i riksdagsvalet var du med och tog det här kortet på mig.
.
2010 åkte vi till din familj och var med när din gudson döptes.
.
Kläder idag
.
Idag rotade jag fram mina rosa converse som jag haft sen jag var 16, känner mig som Grynet. Vilka ypperliga skor!
.
.
Till det så har jag mitt äpple-halsband som egentligen är ett gammalt HM-hänge som jag bytt kedja på. Jag önskar att det var äkta så det slapp bli orange eller grönt. Fast det har klarat sig ganska bra ändå.
.
.
Och såklart, min signaturfrisyr. Som Alexandra (min kusin-bästis ni vet) brukar säga, bollen består, den byter bara plats, ibland mitt på, ibland sned, ibland låg.
.
.
Behind the lens:
Jag: Christian, kan du ta ett kort på mitt huvud?
Ch: Lillis! Dina axlar är sneda! Eller.. Eller.. Är lägenheten sned?!
Jag: Eller så håller du kameran snett?
.
Just nu
.
Senaste veckorna har jag varit rådvill kring vad jag ska klä på mig. Inte som i "vad är snyggast" utan helt jävla tappad! Jag har ett par trasiga svarta jeans, ett par dåligt sittande blå, o ett par svarta tighta byxor som tappat formen (alltså inte längre tighta). Gällande varma tröjor har jag en grå, tunn stickad tjocktröja jag gillar. punkt. Jag har funderat över varför jag inte haft några kläder att ta på mig, o häromdagen trillade poletten ner. Förra hösten var jag ett grått paket som knappt orkade leva. Det slog mig som en örfil att det inte var mer än ett år sen allt var som värst o jag var mitt uppe i min sjukskrivning som varade ett halvår. Jag hade förträngt det. Det var vidrigt.
.
Åter till käderna så har jag alltså inga höstkläder därför att jag inte köpte ett endaste plagg förra säsongen. Så idag ska jag gå på stan o leta höstkläder o strunta i att CSN är till för studiemedel. Wish me luck!
.
