Dag 9 av 50. Dagen min farmor begravdes var så fruktansvärt sorglig. Den var sorglig för det var inte riktigt dags för henne att gå när hon gjorde. Hon skulle ha levt ett tag till. 

 

 

Jag minns hur prästen sade att vi alla hade flera lyckliga minnen med farmor, och att vi skulle tänka på dem för att hedra henne. När han sa detta så fick jag panik. Jag bläddrade febrilt i minnesbanken över minnen med farmor, men allt var blekt och oklart. Det var som om hon dött i mina minnen också, och jag blev ännu mer ledsen. Lesden över att hon var död, ledsen över att jag inte ens kunde hedra henne med ett minnet. Mitt i den förtvivlade sorgen kände jag skam. 

 

På utpassagen så gav jag henne vita liljor, en av mina vackraste blommor och jag höll handen på hennes kista. Trä. I mina tankar bad jag om ursäkt för att jag inte kunnat hedra henne med ett minne. Sen var det dags att gå ut. Det var fler som ville säga farväl. 

 

Utanför kyrkan fanns hela min stor-familj och fler ändå, och vi grät, kramades och ja, ni vet. Då kände jag att jag bara var tvungen att gå in igen, så det gjorde jag. 

 

Kyrkan var nästan tom och jag gick längs gången, hela vägen tillbaka till farmor. Väl där la jag handen på kistan och minnena vällde över mig. När farmor bjöd mig och min dagiskompis på pannkakor med fläsk och hur mycket hallonsaft vi ville ha. När jag och mina kusiner hade hemlig klubb inne på badrummet på farmors vind. När farmor var sjuk och jag och min dåvarande pojkvän åkte dit med en back loka och hon bjöd på fika. När farmor bjöd på söndagsmiddag. När farmor var sjuk och svag och hon drack läsk och sa att det var fasligt gott. När farmor fick en ny toalettstol i julklapp som hon promt ville sitta på resten av paketöppningen, med sin nya badmössa på sig. 

 

Där och då fick jag mitt avslut. Utan en präst som tvingade mig. Utan massa människor som också ville säga farväl. Bara jag och hon.