Vad är det som ringer alla hon känner för att säga att nej jag har inte fått jobb än, men kanske snart?

 

Ena stunden ligger man som en våt fläck i soffan och grinar, andra stunden: EUFORI. Kanske nu, eller? Jag vill inte jinxa, så säg inte grattis eller så. Men den här jävla arbetslösheten sänker ens ribba så jävla lågt att ett kanske leder till total eufori. 

 

Det här med att vara en känslomänniska är som sagt helt klart, ehh, (över)mäktigt.

 

Ytterst symbolisk blomma, både vissen och i full prakt, samtidigt. 

Men Hej Är Du Mig??? Dessa jäkla känslo(storma)r. Jag har stabiliserats dom senaste veckorna tack vare hård och intensiv träning. Annars är det som att hela världens känslor ryms i mig. Från att euforisk älska allt som har med livet att göra, till och med blomflugorna, till att inte vilja finnas och känna något mer. Allt ryms under en dag. Sjukt påfrestande.